Svenskar i nedbantat EM
Anders Burman, förbundskapten för det skidalpina landslaget, summerar årets EM som gick i Andorra:
Ett nedkortat EM i skidalpinism i Andorra är över. I år blev det bara två tävlingar, Vertikal och Individuella, och det var enligt plan. Tidigare år har man kört fullskaliga mästerskap och således även kört sprint, lagtävling och stafett, men så blev det alltså inte i år. Funderar på om det är en trend eller bara en enstaka avvikelse. VM 2015 i Verbier ska enligt plan vara ett fullskaligt VM.
Vårt största medaljhopp, Emelie Forsberg, valde att inte åka EM. Hon och sportens största fixstjärna, Kilian Jornet, var inte med. Annars var de flesta av de största namnen på plats, även om alla inte levererade som de brukade. Mest imponerande var fransyskan Laetitia Roux som ser i princip oslagbar ut. Det är hon förstås inte, men hon imponerar. På herrsidan fortsatte Italien att visa samma goda form de visat under hela vintern. Jag frågade en av de italienska coacherna om deras hemlighet. Han svarade:
– Vi har inga hemligheter, vi har bara slutat stressa.
Jag är inte helt på det klara med vad det betyder.
Josefina Wikberg var placeringsmässigt bäst i den svenska truppen med en 14:e plats i det individuella loppet. En placering som smakade mer. Några små misstag längs banan kostade fart och i de här sammanhangen kostar misstag mer än på hemmaplan. Att nå en 14:e plats på ett EM är riktigt bra och Josefina har visat den kapaciteten tidigare också. I Vertikalen kom hon 15:e.
Martina Höök gjorde comeback på den internationella scenen med att bli 22:a i individuella loppet och 18:e i vertikalen.
Hur var det här då?
– Det var intressant, speciellt att få känna på det här med höjden och kul att se andra i samma ålder, se hur duktiga de är. Det jag la märke till när jag gick bakom åkarna var att de hade sån hög frekvens. Sen att dom klarar av att hålla fart, trots höjden.
Största upplevelsen?
– Att få se bergen. Det skiljer så otroligt jämfört med hemifrån (Jämtlandsfjällen). Banorna är betydligt brantare, både upp och ner, här jämfört med de svenska banorna.
Vad tar du med dig från Andorra?
– Vetskapen och känslan av hur kroppen reagerar på höjd. Kroppen svarar inte alls på samma sätt. Drar du på dig på mjölksyra så blir du inte blir inte av med den under loppet, så det gäller att hitta rätt utgångsfart. Otroligt bra att själv få uppleva detta och inte bara läsa eller höra talas om det. Sen gäller det att vara noga med materialet, att hudarna glider lätt och att man kan spara kraft på enkla grejer som byten och åkteknik. Det krävs helt enkelt mer av allt när man ska tävla på internationell nivå.
Har EM inspirerat eller avskräckt dig inför fortsatt satsning?
– Absolut inspirerat, jag fick ju se hur bra grabbarna är. Det blir till att träna hårdare i sommar för att kunna trycka dit nån fler nästa säsong.
Det här med att du kombinerar längdåkning med skidalpinism, hur funkar det?
– Skidalpint och längd är bra komplement, det passar bra ihop. Det är grennära sporter. Största skillnad är de längre arbetsperioderna i skidalpint. Du har inte samma kombination av stak- och utförspartier som du har i längd. I skidalpinism är det bara att mata på, det blir mer återhämtning i längd. Visst kan du få hyfsad återhämtning i skidalpinism utför när det gäller flåset, men utförsåkningen kräver mer och du får klart mer mjölksyra än i längd där du i princip bara kan vila.
Hur ser resten av din säsong ut nu?
– Först blir det JSM i längd i Lycksele vecka 10, så det blir fokus på det nu när jag kommer hem. Sen blir det skidalpina A1-pass för att få byta miljö från längdspåren, några Svenska Cupen-tävlingar och Årefjällsloppet i längd, sen blir det 50/50 satsning på längd och skidalpinism med Fjellpuls cup, kanske någon tävlingi Norge och så Fjällmaraton Vinter från Trillevallen till Åre.
Anders Burman