Värvell förbundskapten för islandslag

Peter Värvell, en av landets mest erfarna isklättrare, har fått, och accepterat, en förfrågan från förbundsstyrelsen om att försöka dra igång en landslagsverksamhet för isklättring. Det blir till en början en satsning i liten skala. Förhoppningsvis kan vi väcka intresse för denna – på förbundsnivå – slumrande aktivitet och så får vi se vad det kan leda till på sikt. Vi ställde några korta frågor till Peter för att få veta mer om honom och vad han har för tankar och förhoppningar om ett landslag i isklättring.
Hej Peter, kul att du vill ta dig an uppgiften som förbundskapten för ett eventuellt landslag i isklättring! Först, vem är Peter Värvell? 
– Jag är en jämte från en mindre ort utanför Östersund, som genom studier tagit mig via Uppsala till Stockholm. Jag hamnade så småningom i ett norskt företag, som är inriktat på säkerhet och certifiering av oljeplattformar, med mycket resor runt i världen. Det måste erkännas att klättringen blivit lidande på grund av mycket jobb, men jag har för avsikt att moderera arbetsmängden med tanke på den här och andra uppgifter.
Nu är vi ju mitt uppe i vintersäsongen, så vi kanske inte ska ha så höga förväntningar på att det ska hända saker under 2014, men vad tror och hoppas du på inför nästa säsong och kanske på lite längre sikt?
– Jag hoppas och tror att vi får till en nationell tävlingscirkel på, till att börja med tre orter; Åre, Östersund och Stockholm. Sporten, som är liten och i Sverige t o m i sin vagga, måste synliggöras och tävlingar är en bra väg att gå för att få det till stånd. Östersund med Mårten Ellingson, och Åre med Robert Åström har visat intresse för en tävlingscirkel. Men får vi åtminstone till ett SM till nästa år är vi på god väg.
Har du någon koll på den internationella nivån inom isklättring idag? Vilka är det som dominerar och hur svårt är det att slå sig in i världstoppen tror du?
– Jag tror att allt är möjligt om vi börjar i rätt ände och gör det här på rätt sätt. Jag hoppas vi får in så många som möjligt som samarbetar kring målet att få fram ungdomar som går bra internationellt på juniornivå och sen vidare på seniornivå. Jag tror trots begränsad ekonomi att vi ändå kan komma långt. UIAA är intresserade av att stötta oss och ryssarna vill samarbeta. Vilken junior säger nej till träningsläger i i Ryssland? Jag är beredd att kavla upp ärmarna där det behövs, även om jag ser min roll till en början som koordinerande. Målet är en svensk junior på pallen inom fem år och en senior på pallen inom tio år. Se bara på Magnus Midtbø – allt är möjligt! 
Har du några konkreta namn på klättrare som du tror skulle kunna vara intresserade och intressanta för att representera Sverige internationellt inom isklättring?
– Jag har en klättrare som i nuet är aktuell för landslaget, och det är Olov Isaksson som redan tävlar i Världscupen, som med sina kontakter internationellt blir en viktig kugge och min högra hand i hela den här processen. Två andra klättrare jag hoppas på för seniorlandslaget tillsammans med Olov är Erik Grandelius och Geir Söderin. Jag har emellertid inte hunnit prata med dem än. Det finns helt säkert flera andra aspiranter som jag inte är medveten om ännu.
Vad har du för erfarenheter inom klättring generellt och isklättring speciellt? Du har väl gjort en hel del spännande nyturer om jag inte är helt fel ute? Berätta!
– Min första riktiga isklättertur var Klövsjö 1996. Där såg jag Mats Holmgren leda högra delen av högra fallet, och tyckte det såg spännande ut. Jag frågade om det var någon i gänget som var villig att göra ett försök. Med tvekan hängde en av grabbarna på och så bar det i väg med slalompjäxor, hockeyhjälm och alldeles för slöa lånade ryska skruvar. De följande åren blev det ett gäng intressanta turer i Norge och Alperna med Tomas Kempe. Tomas hållning var att svårighetsgraden skulle ökas varje gång det bar i väg.
Peter har sedan dess varit med om en del spännande turer på is, Liptonoch Juvsøyla i Rjukan, Vettisfossen i Laerdal, Hydnefossen, i Hemsedal ochNuit Blanche i Chamonix för att nämna några. Tillsammans med Markuz Lindgren klättrade han också ”Kvadrupeln”, det vill säga Lipton,Juvsøyla, Haugsfossen ochSabotørfossen på under 12 timmar 2005. Nyturen Reunion i Hemsedal 2001 beskriver Peter som det svåraste och mentalt mest krävande projekt som han och Tomas Kempe gav sig på, en tur som fortfarande är orepeterad.
– Det hela började med två replängder på klippa med allt färre säkringsmöjligheter ju längre upp vi kom. Till slut blev det en stand som kunde avlägsnas med handkraft. Tomas blev hängande med fötterna dinglande fritt i ett tak två gånger innan han kunde klämma sig in mellan några istappar, totalt sönderpumpad. Sen lyckades jag tappa ena stegjärnet när vi väl kommit oss upp på ”säker mark”, det vill säga på själva isen. Vi tappade också en av skruvarna så vi hade sex kvar och jag kunde inte leda med ett stegjärn, så Tomas fick ta hela ansvaret på den här sträckan. Han gick fulla replängder på de två skruvar som återstod efter standplatserna. Till slut tog tröttheten överhanden och vi somnade på varsin stand en bit under toppen. Vi vaknade av att solen gick upp över Hemsedalsfjällen några timmar senare, med förfrusna tår och fingrar. Utan vätska och energi tog klättringen 22 timmar.
Peter var också – tillsammans med sin radarpartner Tomas Kempe – drivkraften bakom världscuptävlingen i isklättring som arrangerades i Åre 2000. Sen har han tävlat en del själv också. 1999 tog han silver i speed-klassen vid det inofficiella världsmästerskapet i Courchevel (och blev tolva i Lead). Tävlingen i Courchevel ledde till att Peter blev övertalad av det ryska klätterförbundets president att ställa upp i världscupavslutningen i Kirov, Ryssland, samma år.
– Det var en annan värld. Vi tränade på frysta vattentorn runt Kirov och ryssarna kom springandes med vodka, ”You need timeout drink”, så fort man kommit ner från en tur på tornen, vilket man fick avböja vänligt men bestämt. Sen under själva tävlingen hade massor av folk slutit upp, en siffra som nämndes var 10 000 personer. Det var lite speciellt: de buade så det dånade när italienaren före mig skulle starta, vilket jag också förväntade mig att få en släng av, men de applåderade och skrek ”rabota, rabota, rabota” och lyfte mig till en silvermedalj i speed, en halv sekund från snabbaste ryss. Jag tror aldrig att jag kommer att uppleva något liknande. Publiken krävde till och med att den ryss som vann skulle lämna över sitt pris till mig. Surrealistiskt. Jag tror det finns en identifikation mellan länderna i norr. I svårighet landade jag på en 14:e plats.
Vad skulle du vilja hälsa till de svenska klättrare som är intresserade av att ingå i ett isklätterlandslag?
– Alla som är intresserade, både juniorer och seniorer, både tjejer och killar, är välkomna att höra av sig till mig via kansliet. Det skall sättas ihop en preliminär landslagsgrupp för seniorer och en för juniorer; en process som jag önskar fullföra under hösten 2014.