Lars Grankvist: "Min sista chans var att hålla i repet"
Den första natten efter olyckan tillbringade han på sjukhus. Nu är han tillbaka i hemmet i Järfälla utanför Stockholm.
– Jag ramlade helt fritt och höll bara en lös repände i handen, säger han om markfallet.
Lars Grankvist och en god vän åkte till Simonsberget lördagen den 14 juni. De hade klättrat tre leder och skulle göra Mamman och horan (6-), som eventuellt skulle bli dagens sista led. Lars ledde och lade ovanligt många säkringar.
– Jag hade skadat höften och hade problem med att lyfta ena benet, vilket störde mig hela tiden. Därför säkrade jag väldigt tajt, jag hade ingen lust att falla eller tvingas backa, berättar han.
Skulle bli nedfirad från ankaret
På toppen av den cirka 16 meter långa leden finns en stor hylla där man står obehindrat. Där sitter ett ankare bestående av två borrbultar med hängare och varsin firningsring. Lars skulle trä repet genom ankaret och låta andreman fira ned honom till marken igen.
Eftersom hyllan är så stor brydde sig Lars inte om att sätta fast sig i ankaret.
– Jag brukar alltid koppla in mig i ankaret med en slinga och därefter trä repet genom ankaret. Men nu frångick jag min normala procedur.
Han trädde repänden dubbelt genom ankaret och tog fram en skruvkarbin som han kopplade in i selen. Nu skulle han knyta in sig i repet igen, medelst en åttaknut i karbinen, i den ände som han trätt genom ankaret.
Men det gjorde han aldrig. I stället knöt han upp den ursprungliga knuten och lösgjorde sig helt från repet.
”Ena repänden gled ur handen”
– Jag höll i båda repändarna och tog ett steg utåt. Jag brukar hålla tajt i repet tills jag känner att det sträcks upp. Jag tittade ned på andreman för att kolla att allt var OK och lutade mig bakåt. Då gled den ena repänden, som ju var kortare, ur min hand.
– Jag insåg att det skulle komma ett ryck när den sista säkringen fångade fallet och förstod att jag måste hålla i repet allt jag kunde. Det var min sista chans. När det var cirka sju meter kvar till backen slets repet ur handen på mig.
Förmodligen lyckades Lars bromsa hastigheten i kanske fem meter, vilket kan ha varit hans räddning.
Han fördes i ambulans till sjukhuset i Nyköping där läkarna fastslog skadorna: två revbensbrott, några sprickor i ett par ryggkotors transversalutskott , en muskelskada i ryggen, en rispa på levern och brännskador på fingrarna efter repet.
Lars började klättra 1977 då han gick en kurs i Häggsta. Under 1980-talet gjorde han många nyturer och var med om att utveckla klättringen i Bohuslän och Stockholm. Det var en expansiv period då många av dagens klätterberg fick sina första leder.
– Ju mer erfaren man är desto lättare kanske det är att slarva? Det kanske hänger ihop, säger Lars eftertänksamt.
Avvik inte från säkerhetsrutinen
Han är säker på att han inte hade glömt att knyta in sig om han hade följt det sedvanliga mönstret och kopplat in sig i ankaret. Han gör en liknelse med pilotyrket. Om man gör den minsta avvikelse från säkerhetsrutinen, även om den är logisk och ursäktlig, så kan det få konsekvenser för andra delar i kedjan.
– Frångå inte invanda principer. Håll fast vid sakerna som du lär dig på klätterkurser. Och klättra inte när du är har feber eller en fysisk skada, det blir ett extra störningsmoment, säger Lars.