Krönika: Nyårshälsning från Gaisenjarga

Vilket mörker. I skrivande stund orkar solen inte upp över horisonten här längst uppe i norr. Kiruna och Gaisenjarga ligger i dvala och väntan är lång. Här, på sextioåtta grader nordlig breddgrad, ter sig inte bouldering på samma sätt som i de sydligare delarna av landet.
För entusiasten startar säsongen i april med meterdjupa snöförhållanden och slutar i oktober med snöfall, ibland i storm och med temperaturer under nollstrecket. Där emellan framträder ofta en mosaik av olika väderslag som tillsammans med svårtolkad topografi i väglös terräng banar väg för en mångfasetterad fjällupplevelse. Vissa av er kanske undrar hur man ens kommer på tanken att resa hit? Svaret är: fantastisk bouldering i storslagen miljö.
Varför klättrar man? Frågan har fascinerat och förbryllat men ingen tycks kunna ge det perfekta svaret. För egen del började det med grandiosa drömmar om stora berg, till sportklättring med branta väggar och jakt på grader, till traditionell klättring på granitväggarna i Lofoten. I nuläget speglas min passion av upptäckarglädje, då framförallt bland blocken i Gaisenjarga; att ensam vara ute på udden, ta sig en titt runt hörnet och låta nyfikenheten styra.

Gaisenjarga är stort. Udden täcker in sjutton kvadratkilometer och är fullkomligen överfylld med flyttblock sedan landisen dragit fram. Jag vågar påstå att det är det största, kända, sammanhängande boulderområde vi har i vårt land. Detta medför att vissa områden är lättillgängliga medan andra har en lång anmarsch och dålig telefonmottagning. Jag räds dock inte avstånd och faktum är att jag nästan gillar detta. Jag tror inte heller att någon besöker Gaisenjarga med ambitionen att ha det lätt för sig.
Låt mig ge er en liten fingervisning om de avstånd vi pratar om. Den sektor som ligger längst bort från väg innebär en anmarsch på fem kilometer. På asfalterad väg tar denna sträcka kanske fyrtio minuter att gå, på rösad led till fjälls ungefär en timme. I Gaisenjarga tar samma sträcka två timmar att tillryggalägga på grund av terrängen. Avstånden till trots så ger Gaisenjarga en fjällboulderingupplevelse som är unik.
Människor brukar ibland säga att jag inte är riktigt klok. I min ungdom hade jag nog tittat oförstående på dom, men i nuläget vågar jag nog erkänna att mitt intresse är av något galen och envis karaktär. Sommaren 2013 drabbades jag av en knäskada som hindrade svår klättring. Efter tre veckor på kryckor blev lusten dock för stor och efter tre timmars marsch med 25 kilo på ryggen (inklusive kraschpadda) gjorde jag entré i den mest svåråtkomliga sektorn, Kap Gaisenjarga. Jag har inget bra svar på varför jag gjorde som jag gjorde, men det blev tre fina dagar i alla fall. Precis som för de flesta så är kärleken till klättring den enklaste förklaringen.
Fyra månader återstår tills galenskapen sätter igång igen. Här uppe väntar vi med spänning samt välkomnar er alla andra att ta del av detta fina område. Varma nyårshälsningar och väl mött i Gaisenjarga i sommar.
 
Fredrik ”Pudde” Hansson
Har klättrat i ca 15 år och är medlem av Kiruna Klätterklubb. Författare till boulderföraren över Gaisenjarga. Arbetar som GIS-ingenjör. Bland de bästa klätterminnena finns Lofoten, Kügelhornet, Fontainebleau-resorna samt årets bestigning av arêten Siri i Gaisenjarga.