Reportage: Lofotens läkande friktion

När jag klättrar på Lofoten så känner jag havet inkapslat av min hud, de oändliga vågorna av rädsla i symbios med rörelsekraft – min intuition i dialog med kroppen.

Bergsport reportage. Text Sara Skoglund, Lofoten Tindeklubb & Kiruna Klätterklubb. 

”If we want to be treated equally we have to demand it, we have to ask for it and we have to go out and get it”

– Lynn Hill

Havet påminner mig om närvaro och flöde, det tillgängliggör min feminina styrka och driver mig som klättrare. Om jag ser mig om bakom ryggen när jag färdas vertikalt längs Presten, en utsträckt mage av granit, möts min blick av den eviga ytan av hav. Här, 68° nord, är jag exponerad för Atlantens tidlösa flöde och granitfasadens läkande friktion.

• 

• 

Förtryckt rädsla            
En stor del av mitt liv är genomsyrat av rädsla. När jag blir rädd begränsas min fysiska kapacitet och jag kastas ut från mitt kroppsliga flöde. Känslor, så som rädsla, är inte lika respekterat och beaktat till samma grad som den fysiska prestationen inom klättring. Det har resulterat i att jag har förtryckt min rädsla istället för att erkänna den och låta den utveckla mig som klättrare. Rädsla, klättringens interna friktion, blottar våra inre emotionella rum och om vi är närvarande och ärliga kan vi lära oss mycket utifrån den direkta feedback som vi erbjuds när vi klättrar. 

En bättre version av oss själva
Arno Ilgner, författaren av The Rock Warriors Way, säger – ”The rock does not care. It can teach us, but it does not care.”. Klättringen bär på en läkande potential och vi kan välja att nyttja väggens och bergens kapacitet till att jobba med våra inre emotionella rum för att bli en bättre version av oss själva. Som klättrare är vi serverade med ett oändligt smörgåsbord av rörelser. Genom att anförtro sig till kroppen, rörelsen och den kroppsliga medvetenheten kan vi lära oss att nyttja intellektets verktyg till vår fördel.

• 

• 

Klättring i midnattssolen
När högtrycket pumpar och jag smeks av midnattssolens värme är vilodagar långt bortom horisonten. 24 timmars klättring, dygn, efter dygn, efter dygn, efter… Jag tackar, tar emot och rör mig tyngdlöst genom dagar som aldrig tar slut. Jag vet mycket väl att snart flödar regnet ner från himlen för att återförenas med havet. Då ska jag vila. Dynamiken i vädret är Lofotens största sanning, granitväggarnas oemotståndliga friktion är dess kompanjon och havet är kraften. 

Gränslös kapacitet
Klippans friktion expanderas genom min kropp och den ytan som identifierar mötet mellan kropp och stenens fasad förlängs ut i rörelse. När jag är i rörelse på väggen upptäcker jag att min kropp bär på en gränslös kapacitet, en kapacitet som expanderas och stimulerar mitt liv utöver klättringen, en kapacitet jag inte visste levde i mig. 

Kruxet
Men här kommer kruxet; hos mig som kvinna har dessa kapaciteter förtryckts av patriarkala strukturer under en sån lång tid så att de nu är kvävda av normer och invanda beteenden. Dessa invanda beteenden begränsar de kroppar som inte skildrar den förväntade bilden av vilka som blir respekterade som klättrare. Den förväntade bilden definieras av karakteriseringen av maskulina attribut, definierande män. Om en kropp inte porträtterar dessa attribut behöver du ofta hävda dig själv; jag bär den kroppen där dessa attribut inte uppenbarar sig naturligt; jag behöver ofta applicera det förväntade för att bli likvärdigt respekterad och för att bevisa att min kropp bär på nog mycket kunskap. 

Betan
Men betan är den att det inte finns någonting att bevisa! Du ska inte behöva upprätthålla den maskulina, stereotypa bilden av en klättrare för att vilja bli mörbultad av en led, bli blodig om händerna eller ta ett långt fall, och du kan bära upp skönhet, lekfullhet och sexualitet i din klättring utan att objektifieras. Lofoten har väglett mig i att etablera ett ägande över min egen klättring för att sedan forma klättringen utefter mina förutsättningar som kvinna. 

En kropp som äger
Friktionen på Lofoten har lärt mig att ha tillit till min kropp, en kropp som filtreras genom sexism och patriarkala, massmediala approacher. En kropp som jag än idag är med i kampen om att få äga. När det intima mötet med klättring manifesteras i min kropp synliggörs den läkande kraften som klättringen erbjuder. En kraft där förtryck och sexism inte får näring – en kraft som har lärt mig att lita på mig själv.

Att mötas i kärlek och respekt
Detta sociala och politiska krux är ett mikrokosmos av vad som förekommer i samhället. Min önskan är att fler klättrare ska vilja skapa ett egenintresse i att bry sig och att vi, i den gemenskapen som ett klättercommunity erbjuder, kan mötas genom kärlek och respekt (som hos många av oss är grunden till att vi över huvud taget klättrar idag). Vi är alla kapabla till att skapa förändring. Våga upptäck och exponera din fulla kapacitet, äg din klättring och lita sedan på att det sprids liksom vågornas tidlösa flöde.

---

Vill du läsa fler Bergsport reportage? Här hittar du de senaste publicerade reportagen.