Krönika: Motivation för halvdöda klättrare
Vi är inte skapade för att leva så länge som vi gör. Det säger i alla fall mina knän till mig när jag hasar upp ur sängen på morgonen. Och fingrarna. Och ryggen. Men så lätt ska den inte komma undan, kroppen.
Det ska också sägas att jag har två barn. Det adderar en hel del till den upplevda åldern. Jag uppskattar att varje barn ger cirka tio år plus på ålderskontot. Lägger dess till mina levda 40 blir jag alltså någonstans kring 60 år gammal.
Åldern till trots klättrar jag. Jag har klättrat hårdare och hårdare under hela mitt snart tioåriga klätterliv. Drivkraften har varit att få tillgång till mer klättring. När jag var nybliven sportklättrare och var förpassad till det snällare sexaregistret fanns det inte lika många leder att nypa i. I dag handlar det mer om att inte rasa tillbaka dit. Ner i sexaträsket.
Tränar jag hårt hinner jag inte klättra ute. Klättrar jag bara ute hinner jag inte träna. Det är ett dilemma. Jag har hängt i fingerbrädor tills lederna knakat, pumptränat tills handflatorna sett ut som bacon, sprungit av mig fredagsmyset under många, långa nattliga löprundor. Men med barn hemma, dagishämtningar, förvärvsarbete, storhandlingar och en relation att vårda finns det inte längre tid. Jag hinner inte bli bättre på att klättra.
Nu hittar jag i stället inspirationen i det som en gång fick mig att börja: upptäckarglädjen. För mig finns ingen större njutning än att lusläsa förare och sedan närma sig klippan eller stenen, identifiera lederna och problemen och bara klättra. Visst är det fint att sätta projekt. Men i år har jag strukit alla gradmål och i stället bestämt mig för att börja upptäcka igen. Ännu finns det krut så det räcker för att ta sig upp någonstans på de flesta klippor. Och klippor finns det hur mycket som helst.
Jag och en vän åkte till exempel till Grändalsbergen för en tid sedan. En bortglömd och sällan besökt plats på Tyresö. Först en rejäl biltur och en lång approach genom kohagar och träsk. Väl på plats låg i princip alla insteg under vatten utom ett. Men jag fick gå en underbart fin led på blick. Inga tickmarks, inga magnesiumrester. Och antagligen inte så många repetitioner. Torr, vårvarm granit och fantastiska flytt. Lagom långt mellan de något suspekta bultarna och ett svårläst, exponerat blodsmakskrux. Jag skrek rakt ut av glädje när jag till slut klippte ankaret och fyllde lungorna med barrskogsluft och lycka. Sedan kaffe och kalla varmkorvar utan bröd.
Det var en perfekt klätterdag. En sådan dag som gör att man glömmer gradhets och hårda ticks. Och att jag egentligen borde vara död. I alla fall rent historiskt sett.
Egenföretagare som älskar klättring i alla former, både i teori och praktik. Bor i Stockholm. Har bloggen I mitt fall och skriver om att hålla sig på klätterbanan trots skador, familj och det ständiga hotet från ett extensivt fredagsmysande.
Visa alla krönikor