Krönika: Låt oss bevara gemenskapen i klättringen

I lördags fyllde jag 51 år. Numera låter det sig sägas att jag har klättrat i ungefär halva mitt liv, ibland mer och ibland mindre, ända sedan den dagen min bror kom ner till Lund med lånade rep, selar och skor. Någon hade introducerat klättring för honom. Vi åkte till Kullaberg varje dag i en vecka. Ledde fyror och femmor på stoppers och hexor. Jag tror knappt att vi toppade någonting. Det var learning by doing. Genom att följa Fredrik lärde jag mig att det är schysst att lägga en säkring efter kruxet på en travers.
På vägen till Kullaberg finns som jag minns det en högersväng med en liten utsikt över havet. Vi brukade stanna där och spela ledmotivet till Det Stora Blå innan vi fortsatte in till klättringen. Några månader senare köpte jag min första egna sele och mina första egna klätterskor för dricks jag tjänat på restaurangen där jag jobbade. Skorna var ett par ankelhöga Five Ten. De sög åt sig alla illaluktande baciller som fanns i närheten och fick bo på balkongen eller i källaren, aldrig i lägenheten.
Flytten hem till Eksjö gick på sommaren 1991 och jag var med om att utveckla klättringen på Småländska Höglandet. Jag åkte till Verdon 1992 med min fru, vår dotter och min bror. Vi klättrade nästan varje dag i en hel månad. Sedan dess har jag sammanlagt tillbringat nästan ett år där, vi räknar Verdon som vårt andra hem. Höglandsklättrarna bildades och vi hängde en massa uppe i Ågelsjön och Västervik, i mina gömmor har jag fina handritade kopior av tidiga skisser över berg i dessa områden. Vi byggde inomhusvägg på Höglandet. Jag läste några år i Göteborg och klättrade där med människor som jag fortfarande klättrar tillsammans med 20 år senare.
Klättringen har varit en fantastisk källa till att skapa ett fint socialt sammanhang. Det spelar ingen roll om det är i Font eller i Peak District, Nissedal eller vid Bohusstugan. Det spelar ingen roll om det är med stegjärn på fötterna eller fullrackad med tradprylar, med en glimmande bult framför ögonen eller med en crashpad på ryggen. Jag har besökt fantastiska platser och jag har träffat fantastiska människor, flera av mina viktigaste vänner har jag fått via klättringen.
Detta är för mig klättringens själ, denna genuina vänskap. Jag har alltid skrutit om just det när man talar om klättring. Den vänskap som jag uppfattar finns bland klättrare. Måhända är det därför jag fortsatt klättrar. De senaste åren har jag dock av olika anledningar desillusionerat undrat om det håller på att förändras.
I våras åkte jag hem från en forspaddlingskurs och stannade till i Rosendal, där jag påmindes om det jag redan visste – att där människor klättrar, där finns gemenskapen och kamratskapet kvar. Där ute på klippan eller där inne bland plastgreppen lever den och frodas. Där människor klättrar, där lever den.
Jag hoppas att vi kan bevara det i alla andra klätterrelaterade sammanhang också. För till syvende och sist så är det just det som gör klättringen så speciell.
 
Johan Ragnarsson
Johan är ledamot i Svenska Klätterförbundets styrelse och en drivande medlem i klubben Höglandsklättrarna. Han ägnar sig åt alla klätterstilar, letar ofta upp nya berg och borstar gärna fram leder och boulders.