Stefan Wulf om grader, träning, långa fall och Afrika

Han är frispråkig, tränar hårt och verkar sakna förmågan att vara rädd. Senast krönte Stefan Wulf, 45, en lång klätterkarriär genom att göra två 8b+ i Bohuslän.
– Jag gillar alla former av klättring. Storvägg, farliga tradturer, sportklättring, bouldering. Det går i perioder, säger han.
Stefan Wulf är i sin bästa form någonsin. En förklaring är träningspassen i garaget hemma i Bohuslän, där han har byggt ett eget litet klättergym.
– Jag gillar att träna, men jag är ingen träningsnarkoman. Jag hatar att springa, säger han.
Sedan ger han sin definition av en normal träningsdos:
– Jag tränar kanske fem pass i veckan om jag inte klättrar utomhus. Det var värre förut när jag körde mycket crossfit. Jag kör mycket systemvägg och campus i garaget. De senaste åren har jag tränat mycket fria vikter för underarmarna, olympiska ringar och marklyft, berättar han.
Under hösten repeterade han Said Belhajs led Xangó (8b+) och satte upp nyturen Starstrukk (8b+), på Smålindens vertikala vägg norr om Lysekil.
– Det känns som jag har nått en högre nivå, och det är jäkligt kul. Jag har gjort massor med 8a-leder och 7C-boulders bara på några press. Jag kan nog förbättra formen ännu mer.
Att pressa sig fysiskt och klättra svåra grader är viktigt, men betyder inte allt för Stefan. Hur ser han på diskussionen om ”gradhets” inom klättringen?

– Det behöver inte vara något negativt med gradhets, problemet är om man jämför sig med andra och inte med sig själv. Graden är drivande för att få veta var man befinner sig formmässigt. Hur ska man annars kunna veta? Man vill ha ett riktmärke och se om man klättrar bättre än förra gången. På samma sätt som när man spelar golf och för ett scorecard på varje runda, säger han.
Stefan flyttade från Stockholm till västkusten 2013. Han var trött på storstaden och längtade efter mer klättring.
– Jag hade klättrat allt i Stockholm och staden gav mig ingenting. Här kan jag klättra nya leder och boulders varje dag i åratal, vem vill inte ha det så? Och kvaliteten är fantastisk, vilka linjer som finns här!
Att flytta är inget nytt för Stefan. Han föddes i Värmland, men när han var två år flyttade familjen till Liberia. Där bodde Stefan tills han var 15.
– Farsan jobbade där som elektriker för Gränges, eller Lamco som det hette i Liberia. Västafrika var inte direkt något civiliserat ställe. Det var oroligt i Liberia redan då. Efter att vi hade flyttat därifrån utbröt ett av de värsta inbördeskrigen någonsin i Afrika.
Han gick i engelskspråkig skola i Buchanan. Skolan ägdes av Lamco och samlade elever av alla hudfärger. Stefan Wulf visste inte innebörden av begreppet rasism förrän han flyttade tillbaka till Sverige som tonåring. Och då blev kulturkrocken total.
– Liberia var ett laglöst land. Ungdomarna rökte gräs, körde moppe, hängde på beachen och umgicks som kompisar med prostituerade på krogen. Det var väldigt annorlunda att komma till Sverige och börja nian i Karlskoga. De andra eleverna tyckte jag var en utböling och försökte mobba mig, men det bet inte ett smack.
I Afrika hade Stefan spelat golf och blivit liberiansk mästare i tennis.
– Jag provade tennis i Sverige, men det var en mycket högre nivå. Shit vad de slog hårt. Så när jag gick på gymnasiet i Örebro började jag med kampsport och styrketräning i stället.
Vid 24 års ålder började han att klättra med kompisarna Stefan Andersson och Magnus Lindstedt, som också bodde i Karlskoga.
– Det var ganska sent, inte som kidsen i dag. Stefan tog mig till Sveafallen i Degerfors, en riktigt bra klippa med bultade leder. Vi började leda på 6+ och 8- och spottade och svor. Det var prestation som gällde på en gång, men samtidigt livsnjutarklättring med cigg och kaffe. Inomhusklättring visste jag inte fanns.

Efter bara några år gjorde Stefan sin första 8b, förstabestigningen av Cacahuetes på Rosendal utanför Örebro.
Flyttlasset gick vidare till Stockholm, där han jobbade på ett företag som sålde mönsterkortsmaskiner. Det blev många tjänsteresor, framför allt till Tyskland.
– Jag byggde egna grepp-brädor och hängde upp på hotellrummen så jag kunde träna. Vi hade skitkul och festade mycket, men ofta satt tyskarna och drack bärs med sina kulmagar medan jag gick upp på rummet och tränade, berättar Stefan.
Utomhus sände han 8a och 8a+ på löpande band. Häller i Bohuslän blev en av favorit-klipporna och på några år avverkade han de hårdaste tradlinjerna på berget:

• 2004, Rätt lätt (7c+/8a, svensk grad 8+/9-, seriositetsgrad R). Repetition av Rikard Ekeheds led från 1996.
• 2005, Minaret (7c+, sv grad 8+, R/X). Repetition av Rikard Ekeheds led från 1998.
• 2007, Savage Horse (8a, sv grad 9-, R/X). Den första repetitionen sedan Leo Houlding gjorde förstabestigningen.
• 2007, Masculine (7c, sv grad 8/8+, R/X). Förstabestigning.
• 2007, Dreadline (7c+, sv grad 8+, R/X). Förstabestigning.
• 2008, Jah line (7b+, sv grad 8, R). Förstabestigning.

Flera av lederna är extremt glest säkrade och kan ge mycket långa fall, vilket även Stefan fick erfara.
– Om klättringen sker under kontrollerade former och det inte finns risk för markfall, då är jag inte rädd. Jag litar på mina lägg och försöker klättra så säkert som möjligt. Men om jag skulle soloklättra en led utan några marginaler alls, då skulle jag vara rädd.
På Dreadline gjorde han fall på 17 meter och nuddade nästan backen. Samma sak när han 2013 repeterade Erik Heymans led Dr Snuggles (8b, sv grad 9, R) på Häller.
– Om det är fritt under mig och bara luft, då är det ju bara själva fallet som kan vara läskigt. Men det har jag inga problem med. Dr Snuggles är en sådan led. Den är typ 7b i 20 meter, sedan tar säkringarna slut och då kommer 8b-klättringen. När man har tagit fallet några gånger känns det helt OK att falla 10-15 meter.

Han tycker ibland att det är för tätt mellan bultarna på svenska sportleder.
– Det är onödigt att bulta för mycket. Man ska bulta efter hur leden ser ut, var det är lätt att klippa och så det blir flow i klättringen. Inomhus är det en bult varje meter, men det funkar inte utomhus, säger Stefan.
Att klättra svåra, kilsäkrade leder stimulerar på ett annat sätt än sportleder, tycker han.
– Man gör hårda flytt, men måste samtidigt lägga säkringar. Det blir mentalt, och det lockar mig. Jag är bra på att prestera när det är läskigt, jag taggar till och klättrar mycket bättre. Erik Grandelius [som nyligen repeterade Dreadline, förf. anm.] verkar vara lika lobotomerad som jag, skämtar Stefan.
Grandelius gör Dreadline – Jaruta sätter 8B
En milstolpe i Stefans klätterliv var när han och Petter Restorp klättrade El Corazón i Yosemite 2013, en av de största big wall-prestationerna av svenska klättrare. Leden är 35 replängder och tog sex dagar för dem att klättra.
– Det var en upplevelse. El Corazón kräver mycket mer än andra leder och har bland annat 8a faceklättring, 8a takravers, 7c+ stämhörn och 7b+ off-widths. Man är ganska utsatt och måste ta sig vidare på vissa ställen eftersom det inte går att fira sig ned. En del sektioner är lösa och några replängder som är 7b+/7c har långa runouts med dåliga säkringar. Där vill man inte falla, säger Stefan, som numera jobbar som försäljare av klätterutrustning åt Granitbiten.
Läs Petter Restorps berättelse om El Corazón