Klättrarens förhållningssätt till risker

Svenska Klätterförbundets styrelse har antagit en deklaration om hur klättrare bör förhålla sig till risker. I sex punkter läggs tonvikten på klättrarens attityd och det personliga ansvaret.
Det finns flera motsvarigheter utomlands. Norges Klatreforbund har vid utfärdandet av sina ledkort en ansvarsförklaring som klättraren måste acceptera. Brittiska BMC har ett ”participation statement”.
Och nu finns alltså en svensk ansvars-förklaring. Texten uttrycker ett förhållningssätt som SKF:s styrelse menar bör delas av personer som utövar berg- sporter eller deltar i förbundsaktiviteter.
Deklarationen kan kopplas till produkt-säkerhetslagen, som Bergsport.se har skrivit om tidigare, och dokumenterar vad som utgör god sed inom klättring.

Klättrarens attityd- ett förhållningssätt till risk

♦ Klättring, skidalpinism och bergsport är aktiviteter som medför risker. Misstag kan leda till döden för mig själv eller mina kamrater och därför är det viktigt att jag tar fullt ansvar för mina handlingar.

♦ Det står mig fritt att välja mina egna utmaningar med avseende på svårigheter och utmaningens unika risker. Delas utmaningarna med kamrater kommunicerar vi mål och förväntningar med varandra.

♦ Jag kan välja att lita på säkringar som andra har placerat istället för att placera mina egna säkringar, men inser att mitt val kan ge konsekvenser som jag inte kan skylla på någon annan.

♦ Då en leds karaktär förändras, påverkar detta andras möjligheter att uppleva äventyret och därför ska sådana förändringar bara göras om de är brett förankrade i klättersamfundet.

♦ Jag inser att oavsett min egen skicklighet kan ändå olyckan vara framme i naturen där grepp kan lossna, stenslag, ras och laviner inträffar, eller väderomslag sker snabbt.

♦ Genom att ha adekvat utrustning och ha kunskapen att använda denna ser jag till att kunna njuta av bergsporter på ett ansvarsfullt sätt.

Jacob Sternius, ordförande i SKF:s styrelse, kommenterar:
– Det första stycket ska visa att utövaren ska ha en vuxen attityd och ta ansvar för handlingar, och vilka utmaningar man ger sig på. Det andra stycket slår fast att alla väljer sina utmaningar. Klättrar man en farlig led kan man inte skylla på den som gjort förstabestigningen.
Det finns många olika sätt att hitta information om leder och man ska själv söka information tills man är nöjd, anser han. En metod är att klättra leden på topprep innan man leder den.
Om man väljer att klippa en bult som brister eller lossnar är det en konsekvens av klättrarens val, inte av bultarens val, menar Jacob Sternius.
– Bulten kan ha varit fullgod när den placerades, eller urdålig redan då. Det är upp till klättraren att välja att använda bulten. Om en bultkommitté bultar om en led gör man det efter bästa förmåga, men tar inget ansvar för detta. Har bultar fabrikationsfel är det tillverkarens ansvar att göra detta känt och SKF medverkar gärna till detta, säger han.
– Fjärde stycket säger att man inte ska bulta en befintlig trad led, eller choppa bultar, om det inte finns konsensus mellan klättrarna.
De sista styckena påminner om naturens nyckfullhet, att det kan inträffa händelser man aldrig kan förutse, och betydelsen av att använda rätt utrustning och även kunna hantera den.