Svenskar gjorde nytur i Tibet
I det senaste numret av Bergsport berättar Marcus Palm om när han, Olov Isaksson och slovenske Domen Kastelic besteg Jang Tsang Go. Trion hade aldrig klättrat tillsammans förut när de reste till bergskedjan Nyechen Tanglha i början av september.
Nedan kan du läsa ett utdrag ur reportaget, som återfinns i sin helhet (och med fler bilder) i tidningen.
Alpina kommittén i Svenska Klätterförbundet stödde expeditionen genom att ge Marcus och Olov ett nytursbidrag på 10.000 kr. De fick även bidrag från Svenska Himalayafonden till Daniel Bidners minne.
”När vi lämnat flygplatsen följde en hektisk eftermiddag av förberedelser. Vi rekryterade en kock efter att det uppdagats att vår reseguide inte kunde laga mat och försökte lösa en mängd detaljer, som att köpa tillförlitliga tändare och gas för hög höjd.
Dagen efter passerade vi, efter några timmars färd nordväst om Lhasa, det sista samhället Yangpachen, varpå vi lämnade asfalterade vägar bakom oss. Vi fortsatte västerut mot Suge La, som är ett pass där vägen når 5300 m ö.h. Norr om passet upprättade vi basläger, en kilometer uppströms från vägen och bortanför en kulle.
Den 18 september gick vi upp till glaciären nedanför nordväggen. Väderprognosen som vi väntat på såg lovande ut för de kommande dagarna men sent på kvällen drog en snöstorm förbi. Vi somnade i skakande tält med en tveksamhet i kroppen.
Någon timme före gryningen pulsade vi upp till insteget på vår tänkta linje. Olov fick äran att ge sig i kast med de första replängderna. De visade sig bjuda på svårigheter i form av tunn is, kompakt klippvägg och nysnö. Efter ett långt parti utan säkringsmöjligheter knackade han till slut in en bird beak i en grund spricka.
Vädret hade förändrats till det bättre, dock med en kall nordvästlig vind. Vi klättrade vidare på is, snö och klippa. Sent på eftermiddagen började vi söka efter en plats att bivackera på. Det var ett par hundra höjdmeter kvar till toppen, men vi led i den kyliga vinden och energin började sina. Framför allt behövde vi smälta snö. Ett par timmar senare hade vi klämt in tältet under ett enormt stenblock med en avgrund på sjuhundra meter under oss. Vi drack så mycket vi förmådde, åt och försökte sova.
När de första solstrålarna nådde oss hade vi packat ner tältet och stod inknutna med stegjärnen på. Vi klättrade på snö följt av några brantare klippartier. Några timmar senare nådde vi toppen. Ingen vind plågade oss. Vi kände hur solens strålar värmde våra
ansikten. Eufori.”