Krönika: Olikheter på gott och ont

Det är fantastiskt att se hur olika våra klätterhallar ser ut. När man hälsar på i grannstaden eller grannlandet är avståndet mellan bulthålen ofta detsamma, låneskorna av samma modell som hemma och med lite tur känner man igen en greppserie eller två. Men ofta är det mer som skiljer hallar åt än vad de har gemensamt. Besöker man ett större kommersiellt gym kan man åtminstone förvänta sig högt i tak, riktiga omklädningsrum och Clifbars till försäljning. Mindre klätterklubbar får dock nöja sig med de lokaler som erbjuds. En stackars vägg i en gympasal eller en gammal industribyggnad där fingrarna blir isglassar på vintern. Man tager vad man haver. I Edinburgh som dräller av kyrkor kan man till exempel hitta ett gym i just en kyrka. Där finns också Europas största klätteranläggning byggd i ett gammalt dagbrott, coolt men kallt.
Just gymmet i kyrkan är ett av den handfull jag besökte den sommar jag backpackade i Storbritannien. Jag började min turné i Cambridge, och jag minns att jag tänkte att det måste vara en annan sorts människor som klättrar här – tuffare, starkare, modigare. Först hade de bett mig att skriva på en waiver på två sidor och jag tänkte ”så farligt kan det väl inte vara”. Men väggarna kändes ett par meter högre än hemma eftersom mattan var helt stum jämfört med vad jag var van vid. Det visade sig när jag reste vidare till andra städer att det som tur var fanns gott om mjuka mattor för oss mjukisar.
När man reser är ett bra sätt att lära känna människor att vara bortkommen. Många vill hjälpa, många vill visa vad de kan, de flesta vill nog bådadera. I klättersammanhang är det något fantastiskt positivt, att kunna och vilja lägga sig i andras klättring. Det är ju inte bara beta man delar med sig av – klättrare med erfarenhet ser snabbt om någon har fel handlag och gör något farligt.
För att säkra eller leda på ett gym i Sverige måste du ha ditt färgglada kort, en säkerhetsåtgärd som sällan används utomlands. I Storbritannien är ditt bevis på säkringskunskaper vitt och i A4-format, insatt i en pärm efter att du svarat på ett par frågor. På ett gym räckte det gott att en medlem gick i god för mig genom att peka på mig, säga att ”hon kan säkra” och sedan avsluta med en kråka på ett papper. Tyvärr såg jag flera situationer då bättre utbildning och större benägenhet att lägga näsan i blöt hade varit att föredra.
Jag har flera gånger blivit påmind av min kära mor om vikten av att checka andras säkringskunskaper när jag ska klättra med dem första gången. Hon tänker mer på min egen säkerhet än vad jag gör, turligt nog då min självbevarelsedrift är något begränsad. När jag har varit utomlands har även personer jag träffat erbjudit sig att demonstrera sina kunskaper, men dum som jag är slutar det alltid med ett ”nä, nä, det är lugnt, jag litar på dig”. Kanske är det egentligen mina kunskaper de vill checka, då de aldrig kan förvänta sig att andra har utbildning i bagaget?
Att ha en tydlig och relevant kommunikation är en viktig säkerhetsfaktor. Men språkbruket skiljer sig inte bara mellan länder, det är nog så tufft att hänga med när man klättrar med någon ur en annan generation eller från en annan klubb. ”Skicka några krabbor.” Höjda ögonbryn. Menar du Quickdraws? QD:s. Mellansäkringar. Och hur gör man rätt när man inte känner till ”ta hem” eller den pratglades ”det här funkar inte, jag måste vila” mumlat in i klippan tio meter upp? Jag blev mycket medveten om värdet av att snacka språkbruk i förväg när tysken jag säkrade på Gran Canaria skärrat upprepade ”Close. Close!” vid kruxet. Det var ingen fara då, men felhörningar och missförstånd kan vara ödesdigra.
Låt mig avrunda med ett gott råd. När en ny klätterpartner har kontrollerat din dubbelåtta, passa på att berätta vilken av dina svordomar som ska tolkas som ”var beredd, nu floppar jag nog av”. Kraftuttryck är den mest grundläggande formen av kommunikation.
 
Ylva Karlsson
Känner sig hemma i Sundsvalls KK men provklättrar ändå gärna plast och klippor lagom långt hemifrån. Undviker att flasha/on-sighta, det roliga tar ju slut så fort då. Föredrar jam före crimp, färgglada tejpbitar före kryptiska förare och pizza före ALLT.