Krönika: Utan solitt fundament blir det problem
När det går dåligt med grundläggningen kan effekterna bli stora. De flesta känner till tornet i Pisa: en vacker konstruktion på ett dåligt fundament. Klättrare på västkusten
minns kanske raset på den nybyggda E6 för ett par år sedan, isklättrare och skidalpinister tänker förhoppningsvis på lavinfaran. Mekanismerna är liknande: det finns svaghetszoner, för stora spänningar, för lite jämvikt och lokala överbelastningar. Om vi tänker på tornet i Pisa är det bara att konstatera att insatserna att säkra konstruktionen i efterhand blev betydande; konstruktionen klarar sig inte utan åtgärder med jämna mellanrum. Generellt tänker man hellre på den fina konstruktionen som ska byggas och visas än på insatserna som krävs för att skapa ett bra fundament, och det finns människor som tolkar arbetet med grundläggningen som mindre tillfredsställande.
Jag har alltid upplevt att styrelsearbetet är ganska likt mina arbetsuppgifter. I motsats till att engagera sig i en klubbstyrelse eller kommitté handlar det mindre om att bygga något, utan snarare om att analysera organisationen, ställa frågor. Jag tror det är flera som har suttit i styrelsen som skulle hålla med mig om jag säger att det handlar främst om en vilja att lära och förstå: vad står vi för, och vad är vår uppgift? Vår generalsekreterare Karin får gå igenom förbundets värdegrund och arbetssätt med varenda ny styrelse, för alla kommer vi från en klätterklubb och är vana att få saker gjorda. Karin brukar vara noga: här handlar det inte om att komma in med operativt arbete och färdiga svar, utan snarare om att ställa de rätta frågorna som ger ett bra underlag för strukturella beslut. Med dessa beslut lägger vi förhoppningsvis ett bra fundament som kansliet, kommittéerna och klubbarna kan bygga på. Vi behöver alltså först gräva neråt och bakåt innan vi planerar framåt eller uppåt. Fundamentet måste bestå av vår värdegrund (vi ska främja alla typer av klättring, se idéprogrammet), en balanserad ekonomi, samt en bra arbetsmiljö för alla som jobbar för oss. När vi håller på med ideellt arbete ska det kännetecknas av glädje och gemenskap. Vi ska ha kul på vår fritid!
Det är ingen hemlighet att Klätterförbundet har växtvärk. Vi är en liten ideell organisation som på något sätt ska förhålla oss till kommersiella krafter, tävlingsverksamhet och numera även OS. Det resulterar naturligtvis i lokala överbelastningar, obalans och spänningar. Det har pratats mycket om visioner, OS, landslag, ekonomiska satsningar och sponsring. Vad som glöms bort i alla dessa diskussioner är vad Svenska klätterförbundet står för, nämligen att ”klättring utmärks av glädje och gemenskap, rent spel, demokrati och delaktighet samt allas rätt att vara med. Svensk klättring skall ha ett rikt föreningsliv med en livlig och aktiv klätterkultur, där förbundet tillgodoser klubbars och enskilda klättrares behov av utbildning, förkovran och samvaro.”
Geoteknik handlar i princip om två krafter, nämligen kohesion och friktion. Även vi klättrare behöver just dessa två krafter: gemenskapen med vår repkompis, och friktionen i repbromsen som gör att vi kan klättra tryggt och säkert. Men vi vet också att för mycket friktion är förödande – då rör vi oss ingenstans.
Isabel Jantzer
Styrelseordförande i Svenska Klätterförbundet. Tog sina första klättersteg på Dödlarsberget i Älvsbyn för tio år sedan. Bor i Luleå och är med i Älvsbyklättrarna. Trivs lika bra på klippa som på is, bara sällskapet är trevligt och hon får fika.
FOTNOT: Krönikan publicerades nyligen i Bergsport #173, tidningen som görs av klättrare för klättrare och som ges ut fyra gånger om året. Ett stående inslag i tidningen är en krönika av Svenska Klätterförbundets sittande ordförande.