Två till sjukhus efter olycka i klätterhall
Även klättraren som föll fördes till Sahlgrenska sjukhuset, men klarade sig bra trots det långa fallet.
Klockan var strax före 18 på onsdagen och Martin och kompisen Karl höll på att värma upp. Martin säkrade och Karl hade precis börjat klättra en led på topprep.
– Det sista jag kommer ihåg var att han gick upp mot någon crimp och var kanske 1,5 meter ovanför marken. Sedan blev det bara svart, berättar Martin.
En annan klättrare, som ledde en led bredvid, hade fallit från firningsankaret och träffat honom med full kraft.
– Jag minns fragmentariska stycken, till exempel att att ambulansen kom, men resan till Sahlgrenska minns jag inte.
För Martins del resulterade olyckan i en lätt hjärnskakning och stora smärtor i nacken. Karl klarade sig oskadd. Även klättraren som föll hade mirakulös tur. Han tappade andan vid smällen, men har i dag endast smärtor i rygg och nacke.
Bergsport.se har talat med det andra replaget och de menar att bristande kommunikation mellan dem bidrog till olyckan. Mannen som ledde klättrade en överhängande led som går upp i en fönsternischerna på Klätterdomen. När han nådde ankaret kunde den som säkrade inte längre se honom.
Han klippte ankaret, men var trött och släppte taget utan att ropa något kommandoord. Den som säkrade kände rycket i repet vid ankarklippet och trodde då att klättraren ville ha mer rep, varpå han matade ut mer.
Fallet blev långt, men bromsades upp. Säkringsmannen berättar att även om han brände sig i handen förlorade han aldrig kontrollen över repet. Han kände repbromsen (Petzl Reverso) nypa åt och lyftes upp från marken i samma stund som kamraten slog in i Martin.
– Det här visar hur viktigt det är med kommunikation när man klättrar. Det spelar ingen roll hur länge man har klättrat eller hur bra man är. Hade vi kommunicerat med varandra hade kanske olyckan aldrig hänt, säger replaget.
Martin Gustafsson jobbar som TV-fotograf och har besökt många krigsområden och andra oroshärdar, men har aldrig blivit skadad i arbetet. Så det är lite ödets ironi att han fick ambulanstransport efter vad han trodde skulle bli ett lugnt klätterpass.
– Jag hade änglavakt. Och det var en jäkla röta att min kamrat inte hade hunnit klättra högre, säger Martin.