Krönika: Konsten att förverkliga sina mål

Det slog mig att jag kanske borde börjat med ett lägre berg, Kebnekaise eller så. Men då var jag redan uppe. Uppe på toppen av Margherita Peak, högsta punkten i bergskedjan Rwenzori, i full snöstorm. Cykeln stod mer eller mindre tryggt inlåst i ett skjul vid foten av bergskedjan, maten som blev stulen redan dag tre lämnade oss med endast ris och lök under återstoden av klättringen. Snön vräkte ner under toppdagen och istapparna stod vågräta ut från klippsidorna. Det gick ändå.
Jag tänker på det när solen går upp över Khumbudalen, träffar bergstopparna runt mig och gör himlen ljusblå och rosa. Jag har några meter kvar, kanske 40 meter isvägg till, och sedan ligger bara en kort klättring längs kammen mellan mig och toppen. De tre senaste veckorna har toppen på Island Peak legat som en trygg försäkring längst bak i mitt medvetande. Skador, sjukdomar och väder kunde ha hindrat mig från att nå mitt mål, men jag själv kan inte stoppa mig.
Om utmaningen är lite större den här gången ska jag låta vara osagt, toppen är högre men längs vägen vi har vandrat mot toppen har det funnits mat och skydd på ett annat sätt än i Rwenzori. Jag låter det stanna vid att utmaningen finns där, jag har roligt och mår bra.
Så varför klättra högre? Varför hinner jag knappt ner från Island Peak innan jag vet att jag vill klättra Pik Lenin? För mig är det ett konkret sätt att höja utmaningen. Jag vet att jag fungerar bra på hög höjd, samtidigt som jag inte har särskilt mycket erfarenhet av teknisk klättring. Jag ökar längden på äventyret för att jag vill vara i det längre, jag vill må bra av det längre. Jag ökar höjden för att det motiverar mig, för att jag måste ha ett mål som jag inte är säker på om jag kommer att klara för att jag ska orka träna helhjärtat inför det.
Jag omfamnar möjligheten att få försöka, och jag är påtagligt medveten om att jag nu gör något som jag trodde att jag bara kunde läsa om, bara uppleva genom andra. Jag trodde att steget var större, att inte vem som helst kunde försöka, att man behövde vara en särskild människa för att få vistas högt uppe på dessa berg.
Det handlar inte bara om att stå högst uppe på ett berg, man måste inte ens komma upp. Det enda man måste är att komma ner. Det handlar lika mycket om resan dit, både på hemmaplan och i bergets närhet. Om vem man möter, vad man ser och vem man blir. Det handlar om att sätta upp ett mål och låta det få bli viktigt, låta det ta plats och låta det svepa med sig fantasin. Att våga säga att man vill att ett mål ska få ta upp tid och engagemang,
Jag trodde att man behövde vara en särskild människa.
Jag är en särskild människa.
 
 
Gabriella Ekström
Skriver artiklar åt tidningen Bicycling, kommenterar cykel på TV4 och har skrivit sex böcker. Fann klättringen ganska nyligen och blev frälst på en gång. Laddar nu inför en bestigning av Pik Lenin på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan.