Klättrare nära markfall när quickdraw slets av
– Efteråt tänkte jag att man aldrig ska lita på andras prylar, säger Anton.
Det var i går eftermiddag som Anton och en kompis åkte till Örnberget söder om Stockholm. Han klättrade Papillon (8a) och var 20-25 meter från marken när han föll.
– Jag var i höjd med den sista bulten på leden och försökte skicka till greppet man klipper den från, men jag var alldeles för pumpad.
Ett ritschande ljud hördes när den förlängda quickdrawn i näst sista bulten brast och fick de andra klättrarna på berget att haja till. Fallet blev långt. Anton blev hängande fem-sju meter ovanför de stora klippblocken på marken.
– Alla undrade vad det var som hade låtit och plötsligt ringlade den trasiga quickdrawn nedför repet, berättar han.
Slingorna satt på Papillon när Anton och kompisen kom till klippan. De vet inte vem ägaren är eller hur länge de suttit där. Eftertankens kranka blekhet gör sig nu påmind.
– Man ska inte lita på andra människors prylar. Och särskilt på Örnberget, det hänger så många quickdraws där. Några har kedjor, men de flesta har vanliga slingor. Vem har koll på dem? Hur länge har de suttit? Folk klättrar på Örnberget varje dag och litar blint på att grejerna ska hålla, säger Anton.
För några år sedan brast en quickdraw i ett norskt klättergym när en klättrare föll. Ett annat tragiskt exempel var när en 12-årig pojke från Italien avled efter ett markfall i Orpierre 2013. Men den olyckan berodde inte på sliten utrustning, utan på att slingorna hade monterats ihop felaktigt. Karbinen var bara trädd genom gummisnodden, inte genom själva slingan.
Robin Dahlberg, ordförande i SKF:s säkerhetskommitté, varnar för att kvarlämnad utrustning på svenska klippor snart orsakar en allvarlig olycka.
– Det är bara en tidsfråga. Trenden går åt att vi allt oftare lämnar utrustning på bergen, både för vår egen skull när vi projekterar en led men också att quickdraws och karbiner lämnas permanent. Det gör att vi vänjer oss vid att klipporna är utrustade. Vad vi glömmer är att ingen kontrollerar utrustningen åt oss. Och det som konsekvent missas av alla klättrare är att man själv måste göra kontrollen. Ansvaret ligger hos oss själva, säger han.
– Det här hade kunnat hända vilken klättrare på Örnberget som helst. Det är just det som är det läskiga, säger han.
Skälet till att vi slarvar med att kolla fasta karbiner och quickdraws tror Robin till viss del beror på lättja och oförsiktighet. Man tänker inte så mycket utan kör på. Men det beror också på okunnighet.
– Även om man granskar utrustningen närmare så vet många klättrare inte hur man ska bedöma slitaget och riskerna det medför. På Örnberget har jag personligen tagit bort fem-sex quickdraws som varit väldigt slitna och massvis av karbiner. Antingen har karbinerna slipats ned och blivit vassa eller så har de slipats ned så mycket att bara en tredjedel av godset är kvar, säger han.
Självklart kan ens egen utrustning också vara sliten och farlig, men det finns skillnader.
– En quickdraw som suttit en tid utomhus har påverkats av väderleken, exponerats för UV-strålning och kan ha tagit hundratals fall. Ingen slinga på ditt rack har utsatts för samma behandling. En annan skillnad är svårigheten med att bedöma kvarlämnad utrustning. Man har ingen aning om historiken och det är nästan omöjligt att göra en korrekt bedömning eftersom många säkerhetsparametrar är okända.
Robin Dahlberg hoppas att vi klättrare blir bättre på att bedöma och avlägsna slitna karbiner och quickdraws.
– Om det inte är din egen utrustning, utgå från att den inte håller tills du är säker på motsatsen. Vi måste tillsammans ta ansvaret och ta bort dålig utrustning. Man kanske tvekar inför att ersätta med sina egna prylar eller är rädd för att någon blir upprörd, men det spelar ingen roll. Sedan tycker jag att vi i klättervärlden ska välkomna en diskussion om vi ska lämna utrustning på klippan alls, mer än vid korttidsprojektering.