Ordförandes kommentar från styrelsemöte 15-16 september 2018
En helg i september träffades ett flertal klättrare i Brodalen, Bohuslän. I gemensamma samtal om instruktörskap och access utbyttes tankar och erfarenheter om allemansrätt, utbildningar, säkerhet och fin klättring. Samtidigt hade vi i klätterförbundets styrelse ett möte där vi fortsatte arbeta med utgångspunkt i den långsiktiga strategin. Det är utifrån detta möte med glada och engagerade klättrare som engagerar sig för klättringens utveckling jag nu sitter på tåget och försöker summera mina tankar.
Klättring är en unik möjlighet att utmana sig själv, umgås med nya och gamla vänner samt att uppleva fantastiska naturmiljöer. Samtidigt är de klippor, stenar och berg vi klättrar på den gemensamma resurs vi måste vårda för att både vi och kommande generationer av klättrare ska kunna fortsätta uppleva detta. Jag tror själv att klätterförbundet kommer kunna spela en allt viktigare roll för detta.
Som styrelse har vi ju även förtroendet och ansvaret för att fortsätta den fastslagna inriktningen att stödja utvecklingen genom att satsa på det lokala arbetet hos klubbarna. Genom kommittéernas kunskap och råd kan vi stödja byggande av lokala väggar, genomförande av träningar och tävlingar, utbildande av fler instruktörer och ett hållbart accessarbete. Det är därför väldigt kul att vi nu har kunnat utse de personer som vill leda arbetet i både medicinska och tävlingskommittén, att arbetet med att utveckla landslaget i sportklättring fortsätter utvecklas samt att vi stärker kompetensen om säkerhetsarbete genom att vi nominerat en kandidat till UIAA safety commission. Det diskuterades även hur förbundet skulle kunna arbeta fram stöd och riktlinjer för accessarbete. Utifrån detta skulle sedan utbildningar stärka arbetet med att utveckla klippor och stenar på ett hållbart sätt. Sammantaget är allt detta en verkligt rolig utveckling där vi hoppas att ännu fler kan och vill vara med och bidra i någon kommitté framöver.
Samtidigt måste vi bli varse hur ord och arbetssätt riskerar att bygga upp hinder för att den enskilde skall engagera sig i klättringens gemensamma framtid. Om vi inte hittar sätt att förmedla kunskap och värderingar på ett pedagogiskt sätt kan vi istället bli mästrande och nedvärderande för nya klättrares engagemang och vilja. Det är också helt klart att vi måste fortsätta sträva efter jämställda kommittéer och arbetsgrupper.
Slutligen ägnades det under helgen mycket tanke och samtal kring de utvecklingsuppdrag ni gett oss i styrelsen de kommande åren, bland annat att bli bättre på att kommunicera och att arbeta fram en vision för vart klättringen är på väg. Även om det som görs i förbundet står på hemsidan och mail skickas ut samt att protokollen alltid läggs ut inser vi att det är svårt att verkligen nå ut med detta till er. En viktig fråga för oss att försöka få svar på är därför hur vi bättre kan kommunicera med er i klubbar och kommittéer samt inte minst alla de som utgör den kommande generationen av klättrare. Tillsammans hoppas jag därför nu att vi kan fortsätta prata om hur klättringen skall utvecklas och hur det framtida tillstånd som skulle kunna prägla svensk klättring egentligen ser ut.
Vi ses vid klippan!
Truls Neubeck