Så började tradklippan Övrakulla utvecklas

Det är inte så ofta som stora berg med bara kilsäkrade leder utvecklas numera. Men i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland har det hänt.
Det har gått 1,5 år sedan Tommy Schultz skrev en artikel om Övrakulla i tidningen Bergsport. Då hade berget utanför Vimmerby ca 15 leder. Nu finns omkring 25 och projekten har inte sinat.
Tommy hittade berget för många år sedan och satte upp Trollsaga, 5-. Omkring 2009 kom Simon Talltorp till Övrakulla och började rensa upp linjer.
– Det pågick i flera år. Jag lade kanske sju-åtta dagar på berget om året och det blev ett par nya leder varje år. Jag borstade mossa, gjorde stigar och fixade till parkeringsplatsen genom att rensa och klippa buskage, berättar Simon.
Simon kontaktade markägaren och fick klartecken till allt. Han stämde även träff på berget med en tjänsteman på Skogsstyrelsen.
– Det finns biotopskydd i närheten. Jag ville inte göra något som man fick ångra sedan.
I samma veva började han även göra nya kilturer på Söderö, ett berg på den östgötska sidan av gränsen. Båda bergen är höga. På Övrakulla är många leder 25-30 meter långa.

Ingen bult på Övrakulla

Att nya, stora tradklippor borstas fram är ovanligt. I Sverige är de flesta stora berg med spricklinjer utforskade sedan långt tillbaka i tiden. Numera är det mest sportklippor och boulderblock som får nyturer.

– Jag tycker vi har varit ganska bra här på småländska höglandet på att leta upp tradklipporna. Traditionen lever här, kanske mer än på andra platser i landet, säger Simon, som bor utanför Rimforsa och har en stuga nära Övrakulla.
Redan från början var han inställd på att vara väldigt restriktiv med bultning på Övrakulla, som fortfarande inte har en enda bult.
– Jag klättrar gladeligen sport när jag är i Thailand och har borrat mer än 150 bultar där, så jag är inte radikal och hatar inte bultar. Men jag tycker det finns ett stort värde i att behålla gamla sätt att attackera klättringen. Det finns klippor som lämpar sig för att vara lite mer äventyrliga. Visst kan man sätta bultade ankare på tradklippor så det går snabbt att topprepa, men det stör ändå helhetsupplevelsen tycker jag. Till syvende och sist, vill man inte ha den här typen av klättring så finns det många andra klippor att åka till. Det finns en tid och en plats för allt.

Nackdelar med lättillgängliga berg

All klättring behöver inte vara lättillgänglig, menar Simon. Han har gjort många resor till Thailand och kunnat följa den explosiva utvecklingen på destinationer som till exempel Railay, dit tusentals  klättrare åker varje år.
– Där kan man se att stenen inte håller för den trafik som det blir. Vi har ett kortsiktigt sätt att se på den här naturresursen. Granit håller för evigt hör man, men titta på Lilla väggen i Ågelsjön. Den är lättillgänglig, där hålls kurser och folk klättrar mycket på topprep. Och nu har graniten blivit polerad.
– Till klippor som Övrakulla kommer färre människor för det krävs utrustning och know-how för att klättra. Det här är en elitistisk inställning, jag är medveten om det, men vi får naturresursen att hålla längre. Även om man inte kan klättra tio leder på en dag utan bara tre så får man ut mycket klättring ändå. Det blir mindre slitage på miljön, det står inte 15 bilar på parkeringen och bonden kommer fram med traktorn.
För den som vill klättra på Övrakulla så har Tommy Schultz satt ihop denna förare. Alla är välkomna att göra nyturer, men vill man sätta bult bör man ta kontakt med Simon Talltorp först.