Krönika: Vägen till prestationen

Victor Saunders under förstabestigningen av Golden Pillar of Spantik, Pakistan, 1987 tillsammans med Mick Fowler.

Varför är prestation viktigt? Och varför är det viktigt att ha en bakgrund och att känna till historien?

Det internationella alpinistpriset Piolets d’Or kom till för att premiera de som utvecklade klättringen – eller för att premiera prestationen som symbol för kreativ utveckling.

Att prestera bättre än föregående generation är en urkraft. Vi tar med oss erfarenheter och kunskap och utvecklar därifrån. Vår värdegrund är internationell, så bör även vår prestationsuppfattning vara. Därför må vi också känna historien och utifrån den ta mellansteg och stora kliv.

Tyroldeklarationen rekommenderar klättring utan fasta rep och syrgas och har gällt för alla UIAA-medlemmar sedan 2002, många år efter att de grundläggande idéerna etablerades bland ledande klättrare, skribenter och förbund (alpina kommitténs dokument är läsvärda).

Att osjälvständigt med fotspår framför sig klättra bergens lättaste leder, och att göra stilmässigt prestationssänkande insatser, är möjligtvis en personlig prestation och stor upplevelse för individen. Men nytursmakare har inga tält och fasta rep framför sig, sådant som andra har placerat ut i förväg.

För övrigt borde modern utrustning få klättrarna att använda färre meter fast rep än förstabestigarna. Den tekniska utvecklingen har varit enorm de senaste årtiondena.

Låt oss titta tillbaka i historieböckerna en liten stund.

Carl Wilhelm Rubenson och Monrad Aas klättrade upp till ca 7.350 meter på Kabru III år 1907, sannolikt i alpin stil. Colin Kircus och Charles Warren klättrade 1933 Bhagirathi III i lättviktsstil eller alpin stil.

Först ut på 8.000 metersbergen var Peter Habeler och Reinhold Messner 1975, när de klättrade nytur på Hidden Peak. Dessa två klättrare hade många rimligt svåra alpina turer i bagaget och ett antal svåra nyturer. Och de klättrade vanligtvis snabbt.

Mick Fowler under förstabestigningen av Gave Ding (6.571 m) i Nepal 2015 tillsammans med Paul Ramsden.

Det konceptet formaliserade jugoslaverna. 25 alpina turer – mer än gåturer – i bagaget innan Himalaya. Därför är ett miniland som Slovenien i dag ett av de ledande länderna, och kanske för att de måste kämpa lite hårdare för att komma i väg.

Varför klättrade britterna Joe Tasker, Dick Renshaw, Peter Boardman och Mick Fowler så svåra nyturer i samtidig stark stil? Delvis därför att de kom från nyturskulturen ”on-sight” på klippa, där man gjorde upp till grad 7+ utan att topprepsträna på lederna innan. Det gav en fantastisk förmåga att vara kreativ när tekniska problem dök upp i större berg.

Trion Janez Jeglič, Franček Knez och Silvo Karo – Nejc Zaplotniks lärjungar – klättrade också hårt. En långhelg i Julianska alperna gjorde de 19 nyturer. Slawko Sveticic och Karo etablerade en ca sju repor lång sportklättertur i Paklenika, ca 7c+. Jeglič och Karo satte samtidigt svåraste leden på Cerro Torre samt 1990 en extrem svår nytur på Bhagirahti.

Vare sig Ines Papert, de japanska Giri-Giri Boys eller 9a-alpinisterna Alex Huber, Ueli Steck och Nico Favresse missade sin lärotid.

En svensk som åkte snowboard på Cho Oyu sa för ca 15 år sedan att det bara var att betala för att komma i väg. Jo tack, det har vi sett. De kommersiella expeditionerna har länge lärt klienterna att knyta skor med mera. Många år har gått sedan 1980, då den osjälvständiga kommersiella verksamheten startade på Shisha Pangma och Dhaulagiri, där Max Eiselin firade 20-årsjubileet för förstabestigningen med att få upp 14 personer totalt.

Klätterförbundets expeditionskommittés sista rekommendationsbrev för deltagande i klättertur skrevs till Per Bagger, året var 2007 tror jag. Därefter fordrade turistministerierna inte längre färdighet, utan lät turarrangörerna ansvara för säkerheten.

The Golden Pillar of Spantik, Pakistan. Foto: Vic Saunders

Man kan köpa sig en tur till toppen av Everest, månen och många andra exotiska platser, men priser som Piolets d’Or och Mugs Stump Award är det nog svårare att betala sig till. Från mitten av 1970-talet accelererade nyturer på 7.000- och 8.000- metersbergen i lättvikts- och i alpin stil, därför har det sedan lång tid tillbaka låg prestationskaraktär att klättra normalvägar i expeditionsstil eller lägre stil.

Dock skiljer det sig åt när det gäller informationstillgång. Till exempel hade den svenska Gasherbrum II-expeditionen 1985 inte samma kunskap om skillnaderna mellan att gå normalvägar i expeditionsstil och göra nyturer i alpin stil som andra bergsfarande entusiaster skulle ha haft i dag.

Här är ytterligare några exempel på när duktiga klättrare har pressat gränserna, bara för att visa hur utvecklingskurvan har stigit:

Muztagh Tower 1956 i expeditionsstil var svårare än Bhagirahti i lätt stil 1933.
Svårare än Muztagh: Changabang västväggen 1976 i kapselstil och Ogre 1977.
Nyturerna på Annapurnas sydvägg i alpin och lättviktsstil 1984 var ytterligare ett snäpp svårare och kanske var Gasherbrums västvägg i alpin stil 1985 ännu ett steg framåt?
Troligen var The Golden Pillar of Spantik 1987 i lättviktsstil ännu svårare.

Voytek Kurtyka är en av världens stora ikoner, likväl som Walter Bonatti, som 1958 gjorde förstabestigningen av Gasherbrum IV. Lär av dem!

Vägen till internationell nivå når vi via självständiga nyturer och stilförbättringar i små konstellationer (fyra personer på berget/leden). Vi sviker ungdomen och framtiden om vi låter bli att tydligt informera allmänheten därom.

Så är det väl också på is och klippa, att nyturer är vassare än repetition? Och det är bara 50 år sedan vi började friklättra gamla aidturer.

Rafael Jensen

Ordförande i klätterförbundets alpina kommitté och medlem i Göteborgs KK. Började klättra i Skottland 1982 och på den långa meritlistan finns ett nytursförsök på Mount Asgard i Kanada och ett decemberförsök på Kinschofer Route på Nanga Parbat. I dag håller han kurser och klättrar hellre lätt än inte alls.