Karin och Elias gör Freya i Lofoten
Karin Eknor från Sverige och Elias Annila från Finland har gjort den svåra och beryktade multipitchen Freya på Storpillaren på Vågekallen i Norge.
– Vi har jobbat med leden i tre år och i juni i år gick vi hela fritt. Det tog tre dagar och vi sov på hyllor längs vägen, berättar hon.
Originalversionen av Freya har 20 replängder varav de svåraste är i åttaregistret (norsk gradering). Linjen klättrades första gången 1998. De svåraste replängderna gjordes då artificiellt.
Oskar Alexandersson och Petter Restorp från Sverige försökte 2011 fria hela leden, men på den mycket tunt säkrade A3+ repan började det regna. I stället blev det norrmännen Martin Skaar Olsrud och Thomas Meling som 2015 lyckades gå den fritt.
Och i juni fick alltså leden en svensk-finsk repetition. Karin och Elias valde att göra det åtta replängder långa svaet i början av leden i stället för att traversera in i Freya högre upp från den lite lättare leden Storpillaren. Det kan ha varit första gången som Freya klättrades på det viset, fritt och utan fall.
Läs Karins berättelse om bestigningen:
”Vi testade mittenpitcherna (de som är svårast) första gången 2019. Förra sommaren packade vi hissäckar med portaledge och allt för att göra ett försök att gå hela leden. Vi packade då för fem dagar (vilket blev väldigt tungt) men tyvärr började det regna efter tre och vi var tvungna att avbryta.
Det svåraste med den här leden är att få bra förhållanden. Att tajma ett tillräckligt stabilt väderfönster med att man är ledig och gärna att leden är relativt torr.
Starten av leden (cirka åtta pitcher) är ett sva som torkar väldigt långsamt. Snön ligger kvar länge och det sipprar från ett överhäng i flera dagar efter regn. Slabben är lite lättare än mittenpitcherna (runt grad 7) men på flera platser ganska spännande med långa runouts. Efter slabben är det gräshyllor och lätt terräng där vi klättrade löpande. Efter gräshyllorna är det först tre lite lättare pitcher (grad 6-7), innan de fyra svåra mittenpitcherna som är 8-, 8-, 8 och 8-.
Efter att vi var tvungna att baila förra sommaren blev det inga fler dagar med tillräckligt bra väder för ett nytt försök. I stället tog vi en annan tur upp, firade ned och jobbade på mittenpitcherna på topprep. Då kunde vi se vilka säkringar vi skulle ha och lära oss leden.
Den svåraste replängden är ett brant sva som är ganska spännande. Den börjar med en osäkrad travers ut från ankaret. Efter några bra säkringar så är det ett ganska långt och svårt parti som bara säkras med gamla rostiga pitonger och peckers. Så det var ganska skönt att få jobba in den delen lite, så att man visste vad som väntade när man skulle leda.
I år fick vi äntligen väderfönstret som vi väntat på! Vi var superglada att det fina vädret tajmade med att vi båda kunde vara lediga. Vi packade så lätt som möjligt och bestämde oss för att det räcker med ett vanligt liggunderlag, en sovsäck och en bivacksäck. Vi hade för oss att det fanns bra hyllor att sova på och att det skulle funka utan portaledge.
Första dagen gick vi dit med all utrustning, men slabben var fortfarande jätteblöt och eftersom det är en ganska lång runout i starten bestämde vi oss för att låta det torka en dag till. Nästa dag gick vi dit och började. Vi tänkte att eftersom det är en nordsida och vi är i Nordnorge, så kommer det bli kallt, och solkräm och solglasögon var inte att tänka på, däremot extra underställ och dunjacka. Det var bara det att väggen var i gassande sol fram till kl 11, och vi blev båda ganska solbrända på ryggen och insåg också att vi hade för lite vatten med oss.
Efter en lång första dag kom vi upp till den plats vi hade för oss att det var en stor hylla, precis under de svåra mittenpitcherna, men det minnet stämde inte riktigt. Det var i stort sett bara utrymme att stå eller sitta på den hyllan, och absolut inte plats för två. Arga på beslutet att lämna portaledgen fick vi improvisera en halvt upphängd sovplats (se bild), och en av oss fick rappellera ner till en liten sluttande gräshylla längre ner. Vi fick också dela upp de sovgrejer vi hade med oss, men som tur var så var det ganska varmt och det gick att sova utan sovsäck.
När solen gick upp blev det galet varmt och gick inte att sova längre. Det var också alltför varmt att ge sig på de svåra pitcherna, så vi spände upp sovsäcken som solskydd och väntade på att solen skulle runda hörnet. När skuggan kom så fortsatte vi. Elias tog första 7- pitchen och sedan var det min tur att ta de första två 8- pitcherna. Jag läste noga på min beta från förra året och rackade upp i rätt ordning på selen. Inte lätt att komma ihåg allt! Men envis som jag är gav jag allt på första försöket eftersom jag absolut inte skulle ha kraft nog att klättra dessa pitcher mer än en gång! När jag kom upp och hade klarat dessa var jag enormt trött och sliten, men väldigt lättad. Nu skulle Elias ta över den skarpa änden på de två sista svåra pitcherna, och jag kunde få njuta lite av den otroligt fina klättringen utan att behöva vara nervös.
Nästa replängd var den spännande och sparsamt säkrade 8 slabben. Elias tog sig först upp med lite aid för att testa pitchen en gång på topprep, innan han sedan gick den fritt. Glada att ha klarat den svåraste pitchen, men rejält trötta och slitna, sjukt törstiga och med ont i fötterna, tog vi oss an den sista svåra biten upp till den stora gräshyllan. Den hyllan är den bästa bivin någonsin! Platt och gott om plats, så man kan ta av sig selen och slänga alla grejer på marken! Underbart! Tyvärr hade vi inte vatten nog till att laga all couscous vi hade med, och det vi tillagade blev väldigt torrt. Men som tur var hade vi gott om snacks. Törstiga lade vi oss och sov. Efter alltför lite sömn förra natten samt en tung och slitsam dag, så somnade man som en stock ändå.
Sista dagen började med den så kallade ”death-pitchen”. Den ska bara vara 6+, och Elias som har bra marginal på den graden klarade att leda den galant. Han lyckades sätta några höga säkringar på sidan, som gjorde att det ”bara” skulle ha blivit en enorm pendel ner i hyllan… Vilket gjorde pitchen till en ”break a leg”-pitch istället för döds-pitch. Jag var glad att jag fick följa på topprep! De kommande pitcherna var lättare med ändå krävande, med en del routefinding och bökig terräng. Det blev svårt att hissa, så vi var tvungna att packa om och ta allt på ryggen istället. Tungt! Till slut kom vi upp till sista kruxet, det omtalade 6- svaet. Jag var enormt tacksam att ha en partner med bra marginal och bra psyke! Nog för att man får ont i magen bara av att stå där nere och säkra, men även detta gick bra. Sedan fick jag äran att ta den sista, lösa men lätta replängden upp till toppen.
Jag kavade mig över kanten och där uppe var det sol! Vilken känsla att äntligen komma upp till toppen! Att äntligen ha klarat den led, som vi påbörjade tillsammans tre år tidigare, och som vi tänkt och pratat så mycket om sedan dess! När också Elias var uppe, och vi stod där tillsammans på toppen. Den känslan är oslagbar!
Vägen ner var jävlig. Sjukt långt och tungt. Cirka halvvägs ner hittade vi lite droppande mossa med en liten pöl under. Såååå gott med vatten! Vid det laget hade vi bara 1 dl kvar i vattenflaskan och hade inte druckit mycket den dagen.
Väl nere så låg det två Cola på vindrutan. Läsk har aldrig smakat så gott!”
