En augustidag på Stetind – Marcus Loewen inspirerar till en resa över gränsen

Ibland behöver vi glimtar av berg i vardagen. Marcus Loewen, klippklätterinstruktör bosatt i Lofoten, beskriver sin och Anna Nystedts bestigning av Stetind – Norges branta nationalberg.

Det finns få saker jag finner så tillfredsställande som när allt är färdigpackat inför en heldag ute på klippväggen. Den lilla ryggsäcken tight packad med kammar, kilar, quickdraws, värmejacka, rep, klätterskor och allt annat som behövs. I morgon gäller det. Med redan nu står nu ryggsäcken lutad mot ytterdörren, likt ett paket under en julgran. Den utlovar spännande äventyr. 

Jag ropar till Anna: “Vill du ha ägget vändstekt eller bara på ena sidan?”
“Vändstekt”, svarar Anna, upptagen med att packa i rummet intill. 
Hon frågar: “Hur många förlängningsbara quickdraws ska vi ta med?
“Sex stycken”, svarar jag eftertänksamt. 
“Ja, men det blir bra, och så tar jag med en 120-slinga som kan användas till förlängning.”
“Perfekt”, svarar jag och vänder på de fräsande äggen i stekpanna. 

Det är den 14 augusti och jag ska tillsammans med den ständigt äventyrslystna Anna Nystedt ut på långtur. Morgondagens mål är inriktat på Nordnorges egna piedistal: Stetind. Där ska vi klättra den 14 pitcher långa turen Vestveggen och Vesteggen. En klättertur som kräver bra väderförhållanden. Att avbryta denna tur på grund av plötsligt oväder kan bli både komplext och oförutsägbart. Men vi är lugna: prognosen för morgondagen ser lovande ut. 

Tidigt nästa morgon kör vi den timslånga färden från Narvik. Approachen startar med några sömniga steg. Den 2,5 kilometer långa vandringen till foten av Stetind, med sina 700 höjdmeter, tar lite längre tid än planerat. Dimman ligger tät. Den fuktiga luften pressar sig in i björkskogen där stigen ringlar mellan träd och bäckar. När vi når trädgränsen, där stenlandskapet öppnar sig, har vi lite svårt att hitta stigen som leder till Vestveggens start. Dimman gör marken fuktig och våra skor är genomblöta, liksom våra svettiga underställ. Här vill vi inte tappa värdefull tid, så vi tar fram kartan och några bilder från föraren. Efter en liten stund bestämmer vi oss för ett vägval och snart står vi vid insteget till Vestveggen. Skönt. Vi tar av oss våra blöta skor och försöker torka en stund. Det är rått och höstluften gör sej påmind där vi nu står 700 meter över havet. Anna rackar på och jag ställer mig vid insteget och förbereder repen. Dimman ger en mystisk och utomjordisk känsla, som att vara i ett månlandskap. Det är tyst, kallt och grått.

Stetind är ett berg som inger respekt. Med sina stora klippväggar ger berget en känsla av något ödsligt, som en outforskad kall havsbotten där klippväggarna tycks svälja allt ljus som träffar dess mäktiga väggar av hamrat stål.

Dit upp ska vi, uppför den stålgråa klippan. Replängd efter replängd, med luft under våra fötter. 

Jag sätter in repet i repbromsen.

“Säkring klar”.

“Yes, då kör jag”, svarar Anna och startar de första flytten på Vestveggen.

Och så jobbar vi oss uppåt. Kalla, men med gott humör. Det två första replängderna går trögt. Den kyliga temperaturen gör att vi flera gånger behöver stanna och värma fingrarna. Ibland bromsas vi när routfindingen inte alltid är lika självklar.

Vestveggen är en stor vägg och en klättertur som bjuder på många olika vägval, som bryts av med stora hyllor som kan vara förvirrande. Men klättringen är fin och varje pitch, lätt som svår, bjuder på klätterglädje. På Vestveggen möter vi kruxpitchen ”Dancing on Devils Dancefloor”, en omtalad och fin pitch som har namngivit Narviks klätterförare. Anna leder denna pitch med fina flytt och jag följer med ett leende. Fint, det här!

“Hur går det?”, ropar jag.
Tystnad.
“Anna, hur går det?”.
Fortfarande inget svar.

Repet fortsätter matas ut, tills det plötsligt glider tillbaka flera meter, för att sedan dras upp igen.

Detta repeteras flera gånger och jag förstår att Anna kliver upp och ner på flera platser för att hitta vägen. Klippväggarna här är stora och vägvalen många, vilket ibland gör det svårt att hitta vägen. Men så hör jag långt upp genom dimman.

“Säkring klar!”

Jag river ankaret och börjar snabbt klättra. Det är kallt.

Anna har just lett den åttonde och sista pitchen på Vestveggen.

Väl uppe tar vi en kort paus samtidigt som vi gör i ordning racket. Jag tittar upp och ser ett blått hål i himlen.

”Kolla, kanske vi får lite sol trots allt”.
“Hoppas”, svarar Anna. 

Vi ger våra fötter en behaglig paus genom att ta av oss klätterskorna. Framför oss har vi 300 meter scrambling som leder fram till Vesteggen. Det är skönt att få gå en stund. Under vandringen lättar molnen och dimman runt oss så att vi svagt kan börja skymta utsikten och den blåa himlen. Scramblingen uppför ger ett kul avbrott i klättringen med sina luftiga passager och snart står vi vid insteget till Vesteggen.

Vi står en stund vid insteget med munnarna fulla av de snacks som fanns kvar i ryggsäcken. Som vanligt, så här långt in på klättringen, finns bara det torftiga av maten kvar i ryggsäcken: lite jordnötter och några torra brödbitar. Jag äter, hungrig som vanligt, och förbannar ångerfullt att jag alltid tycks äta det godaste först. Nu står jag här med torrt bröd. Anna sträcker fram handen och ger mej lite torkad frukt och en chokladbit. Mycket bättre.

Jag tightar åt jamhandskarna och placerar mina vita kritade fingertoppar mot klippan. Efter några balansflytt upp i ett hörn tittar jag snart upp för den breda huvudsprickan. Den är vacker. Jag börjar röra mig uppför, armarna och fötterna går djupt in i sprickan. Oj oj oj, detta är fin klättring! Med breda och stadiga jams fortsätter jag uppför sprickan, som sväljer stora kammar.

Nerifrån hör jag Anna ropa: “Marcus, vänd dej om så får du se något vackert”.

Jag stannar en stund, vänder mig om och ser något gudalikt. Himelens molntäcke, som kallt och fuktigt har omslutit oss, ligger nu som en böljande matta där solljuset speglar sig med guldskimrande strålar. Där klättrar jag nu ovanför jorden, med ett hav av moln under mig, och Stetinds skarpa egg som skär som en kniv genom molnen och upp mot den klarblåa himlen. Jag ropar som svar till Anna, upprymd av den vackra utsikten och den fina klättringen: 

“Nu vet jag hur det känns att gå på moln”.

Jag fortsätter upp pitchens längd med ett leende på läpparna. 

Klättring är inte bara en sport eller en aktivitet, för mig är klättring något som sammanför oss med naturen, oss själva och med andra människor. Jag tror naturen vill berätta något för oss, en berättelse som skiljer sig ifrån vardagens ständigt snurrande hjul. En berättelse om närvaro, utan ett samhället som tvingar oss att vara något vi inte är. 

De kommande pitcherna fortsätter med en rolig blandning av alpin känsla, uppbruten terräng och brantare väggklättring. Med många timmar bakom oss och med havet av moln nedanför är det med god känsla vi slutligen toppar ut på Stetinds platta topp med sina branta sidor. 

Vi sitter en stund och njuter, tills det skymmande ljuset gör oss påminda om att det är dags att gå ner.

Vandringen ner för Stetind är exponerad och kräver en kort firning – än är turen inte slut. Vi går snabbt för att avverka närmare 1400 höjdmeter till bilen och en påse med chips.

Dimman har övergått till mörker och luften blir kall. På himlen börjar vi se några stjärnor lysa. Vi är tysta när vi går längs stigen. Mellan björkarna hör vi ljudet av bäckar som stillsamt porlar mot fjorden.

Text och bilder: Marcus Loewen

____________________________________

FAKTA: Vestveggen & Vesteggen

Stetind ligger 1392 meter över havet i Tysfjort kommun i Nordnorge.

Vestveggen och Vesteggen är en klättertur som är uppdelad i tre sektioner. Först Vestveggen med sina åtta pitcher, som avslutas på Stetinds nordvästra rygg. Där bryts klätterturen med 300 meter scrambling uppför en rygg. Den leder till klätterturens sista sektion, Vesteggen med sina sex pitcher.

Förstabestigningar: Vestveggen (FA 1966) och Vesteggen (FA 1937).