Kjugekull: Carl Nilsask sätter upp Sveriges första 8C-boulder

Det tog tre år, ett antal högerskor och lite finjustering av gummit med hjälp av rakblad.

Till sist lyckade Carl Nilsask göra förstabestigningen av Sveriges första 8C-boulder, Den nattliga havsfärden i Kjugekull.

– En unik formation för att vara i Sverige, framför allt i Skåne, säger han.

Carls nyligen uppsatta problem ligger på Hultastenen i Kjugekull och är linjen som avslutas med Luftig kö till nålens öga (8B+), som Erik Bäcklin satte upp 2019.

Med graden 8C tickar Den nattliga havsfärden in som Sveriges just nu svåraste problem.

– Det var ett långvarigt projekt. Jag började med att sätta Luftig kö och sedan började jag jobba på hela linjen. Den lägger till ett ganska svårt problem i början som är fysiskt hårdare än något flytt på Luftig kö, i alla fall för mig, berättar 25-årige Carl.

Linjen följer arêten på högersidan av ett nästan horisontellt tak. Man klättrar i taket i flera meter tills man når ett bra grepp i slutet och kan mantla upp.

– Den är väldigt unik. I Sverige brukar man inte hitta sådana här formationer, framför allt i Skåne som mest har vertikala crimpturer. Problemet är inte så högt, men inte dabbkänsligt, och väldigt intensivt hela vägen.

”Känns som att knyta ihop säcken”

Carl jobbar på Klättercentret i Malmö och läser samtidigt fysik på komvux. Planen är att till hösten flytta till Göteborg och börja studera till civilingenjör.

– För mig känns det lite som att knyta ihop säcken under de tio år som jag har klättrat i Skåne, innan jag flyttar till Göteborg. Det är så klart kul att ha gjort den, men när man har klättrat ett tag inser man att sändet är en ganska liten, om än betydelsefull, del av hela resan. Det är så speciellt. Det uppstår en kort stund av glädje när man inte tror att det har hänt, och sedan är det borta. Flyktigheten är en stor del av charmen med klättringen och något som jag uppskattar väldigt mycket.

Just vägen till förstabestigningen har sin historia och sina anekdoter.

– En av de första gångerna som jag var på Hultastenen var jag där med Erik Grandelius. Då körde han på den här linjen och gjorde alla flytt förutom ett i slutet. Jag minns att jag tänkte att han var så stark, det var otänkbart svårt! Erik var ju lite av en idol för mig då när jag var yngre, berättar Carl.

Nästa steg var när Erik Bäcklin lyckades låsa upp sekvensen i slutet som Erik Grandelius inte klarade och Luftig kö till nålens öga var född.

– Det är så fräckt att historien hänger ihop. Det började med Erik Grandelius, fortsatte med Erik Bäcklin och sedan kunde jag lägga till min bit, säger Carl.

Tränade med vattendunkar och på utegym

Eftersom Den nattliga havsfärden löper längs en brant arête så blir det uteslutande heelhooks för högerfoten, vilket ställde till problem för Carl under alla press när han upptäckte att gummit på skohälen slets ovanligt fort.

Han botaniserade i garderoben och letade fram gamla högerskor med utslitna tåpartier, men som hade hela hälar.

– Jag tänkte att det kommer att bli väldigt dyrt om jag ska köpa nya skor hela tiden. Jag experimenterade med att limma hälarna och kom till slut på en lösning. Det behövdes en specifik kant på hälen. Jag hittade ett par skor med tjockt gummi i hälen och använde ett rakblad för att skära en kant. När den hade slitits ned skar jag en ny.

Träningen inför projektet blev även speciell då Carl för första gången på tio år inte hade tillgång till en klätterlokal inom cykelavstånd.

– Det krävde en del uppfinningsrikedom i form av hemmagjorda fingerträningsmojänger och vattendunksvikter samt många visiter till diverse utomhusgym.

En del duktiga klättrare tvekar inför att sätta en grad när de sätter upp nya leder som spränger gradgränserna. Men Carl Nilsask tvekade inte när han registrerade Sveriges första 8C på 27Crags.

– Det hade förstås varit lätt för mig att inte sätta någon grad alls, men det kändes rätt. Annars hade jag känt mig lite feg. Klart att man sticker ut halsen lite, men problemet är definitivt väldigt hårt och hårdare än Luftig kö.

Varför tror du en del undviker att sätta en grad när de gör förstabestigningar som tänjer gränserna?

– Det är klart att det kan vara knäckande om man gör något hårt och så kommer någon efteråt och säger att det är jättelätt. Kanske finns en rädsla där. Men det kan också bli så mycket snack om grader ibland att man kan känna att det tar ifrån en något från själva upplevelsen, att det tar bort klättringen.

Men tänker man inte väldigt egocentrerat då?

– Det beror ju på hur stor vikt man lägger vid graderingar, problemet finns ju kvar i vilket fall, men absolut visst kan det ses som egocentriskt. Personligen ser jag dock inget fel med det, klättring är något jag enbart gör för mig själv, för att det gör mig mer lycklig än nästan något annat. Att det sedan också resulterar i, ska vi säga altruism, genom nyturer eller inspiration, är endast ett symptom av den inre driften, men icke desto mindre ett symptom vars existens jag är väldigt glad över.

– Om inte den egna upplevelsen får komma först försvinner all lockelse, då klättrar man för någon annans skull.