Till minne av Kenth Lindström (1952-2023)

Torbjörn Berg skriver minnesord om klättraren och vännen Kenth Lindström (5 november 1952-10 januari 2023):

Kentha, som vi alltid kallade honom, var en tongivande och färgstark profil inom svensk klättring under det tidiga 70-talet och framåt. Hans aktiva år kom till stor del att såväl sammanfalla med – och även vara en del av – de förändringens vindar som svepte fram under den här tiden, såväl i samhället i stort som inom klättersporten. 

I Stockholm, Kenthas hemmaplan, var antalet klättrare så litet att man utan överdrift kan påstå att alla kände alla. Kulturen var vänd mot fjällvärlden, medan det centrala hemmaberget, Häggsta, sågs mer som ett övningsberg inför större utmaningar än som ett äventyr i sig. Någon klätterklubb fanns inte; den närmaste organisationen var Alpina sektionen, en underavdelning inom Svenska Fjällklubben, till vilken det krävdes ansökan om inval och rekommendation av två medlemmar. Utrustningen var även den fjällanpassad: grova skor, knickerbyxor, hjälm, bröstsele – och hammare för att slå i och ut de mjuka järnbultarna. Repsäkringen skedde medels höft- eller bröstsäkring, medan nedfirning utfördes i Dülfersits. De etiska diskussioner som fördes framstår i dag som smått häpnadsväckande och inomhusklättring existerade inte ens i fantasin, vilket medförde att hela klättersamfundet startade om på ruta ett när vårsolen väl började skina.

Som enda barnet växte Kentha upp med sin ensamstående mor i Bromma utanför Stockholm. Här lärde han under skolåren känna ett par andra blivande klättrare – Göran Hellström och Jan Nyström – med vilka han tog sina första, stapplande klättersteg på Kärsöns snälla boulderklippor, möjligen säkrad via en tvättlina som någon lånat hemifrån. Efter gymnasiet arbetade han några år som betongarbetare, ett slitsamt jobb som ändå stärkte hans unga kropp och gav honom en framtoning som skilde sig från den typiske klättraren, vanligtvis en ingenjör eller akademiker. Så småningom fortsatte han studierna på folkhögskolan Åkers Runö, innan han till slut utbildade sig till programmerare. Kenthas fysiska förutsättningar matchades av hans psykiska, vilket gjorde honom hemmastadd såväl på bergväggen som i sociala sammanhang, där han kunde diskutera politik med samma iver som när han nagelfor klätterutrustning. Analytisk, kalkylerande, men samtidigt utåtriktad, nyfiken och med ett avväpnande leende som kunde fyras av när det gällde. Han var helt enkelt mer rock’n’roll.

Stockholmsklättringen var som sagt mer eller mindre synonymt med Häggsta, detta främst tack vare bergets storlek, variationsrikedom och enastående läge, där inte minst ängen nedanför spelade en avgörande roll som social samlingspunkt. Längtan efter nya utmaningar drev ändå på och en av de första klipporna som 70-talsklättrarna sökte sig till var Korpberget. Berget skulle visserligen, med sitt stup rätt ned i Mälaren, aldrig skulle kunna utmana Häggstaängens arena, men erbjöd i stället hårdkokta läckerheter som exempelvis Kenthas kreationer Jungfrun och Kalkonen.

Kenthas alpina debut skedde sommaren 1971, då han tillsammans med bland andra Eva Karlsson, hans kommande livspartner, besteg ett dussintal toppar runt Chamonix. Därefter åkte paret med vänner till Helags och gjorde några nyturer på den dittills oexploaterade ostväggen. Han var tillbaka i Chamonix redan följande sommar, efter turer i Civetta och Rosengarten som aptitretare och med nordväggen på Petit Dru som varmrätt. 

1972 hade några av oss studerat generalstabens 3D-bilder och hittat Sveriges kanske högsta obestigna fjällvägg: Sarektjåkkås Nordtopps nordvägg. Av oklara skäl skulle den bestigas vintertid, tre dagsmarscher från vägen med skidor och pulka, med inkvartering på glaciären därunder. Kentha var självskriven på denna spektakulära vintertur, som trots vårt misslyckande – vi kom bara de första 60 av väggens mer än 400 meter – ändå sågs som någon slags succé. Och 50 år senare har ingen kommit högre.

År för år utvidgades ringen med klätterbara klippor runt Stockholm. Våren 1974 gjordes exempelvis smärre expeditioner i en utrangerad polisbuss (en så kallad Maja), bland annat till Tyresöhalvön, där ett antal olika områden och formationer utforskades närmare. Bussens verkliga elddop skedde under sommaren samma år, då den kom att fungera som basläger för Kentha med vänner på en grand tour genom klättringens Europa. Start i England och Wales, där Kentha excellerade på Cenotaph Corner, vidare till Paris och Fontainebleaus boulderklippor, innan de mer bokstavliga höjdpunkterna nåddes i Dolomiterna, med bland annat Messnerführe på Andra Sellatornet, därefter Wilder Kaiser och slutligen Chamonix. Där steg Kentha av bussen, för att nu som ENSA-stipendiat tillsammans med Olle Stormark bland annat bestiga Tour Rondes mäktiga isvägg. Eva, Kenthas flickvän, var inte med utan hade istället valt att åka till Yosemite för att klättra. På den punkten skulle hon därmed slå honom med ett par år.

Eva Karlsson var en driven klättrare redan när hon och Kentha träffades. Om antalet manliga alpinister var få, så var de kvinnliga rent sällsynta. Givet detta och parets välkomnande och generösa sinnelag, så kom deras lilla stuga vid Edsviken, liksom några år senare lägenheten på Surbrunnsgatan, att mer eller mindre bilda en alternativ klubblokal för somliga klättrare. Kentha var för övrigt en av många drivande krafter bakom den tidstypiska kulturrevolution som innebar att företrädesvis yngre klättrare i Svenska Fjällklubben lämnade denna och 1973 bildade Stockholms Klätterklubb och Svenska Klätterförbundet.

1976 gjorde han och Eva samt Cecilia Liljedahl den magnifika Schleierkante i Paladolomiterna, en tur som höll på att sluta illa då Kentha påbörjade nedstigningen från toppen på fel ställe och blev hängande osäkrad över avgrunden. Till Yosemite anlände Kentha senare samma år, då i sällskap med bland andra Geir Eriksen. Där blev det mer dramatik när de båda besteg nordvästväggen på Half Dome och även nådde framgång på en av klättervärldens mest ikoniska leder – the Nose på El Capitan. Att Yosemite och dess storväggsklättring kom att bli hans kanske största favoritområde stöds av det faktum att han återvände hit fyra gånger på fem år. Den sista gången, 1980, gjorde han i sällskap med skolkompisen Göran Hellström den troligtvis sjunde bestigningen av en annan ikonisk led, Tis-Sa-Ack på Half Dome. Långt senare kommenterade Kentha sin förkärlek för denna typ av alpinism: “Jag skulle ha kunnat hålla på med en big wall-tur i flera veckor i sträck. Ja, hur länge som helst!”

I samband med att Eva flyttade till Östersund för att studera kom paret också att knyta djupare kontakt med jämtländska klättrare. Det här resulterade i en hel del gemensamma resor, bland annat till Nordnorge med turer på Eidetind, Sydpillaren på Stetind samt nyturen Ögat på Kuglhornet tillsammans med Göran. En bit in på 80-talet började familjelivet att ta över, även om klättring och klätterkompisar fortsatte att vara en oundgänglig del av tillvaron. Eva minns med välbehag ett par somrar i de Provencalska alperna i mitten på 80-talet, där man hyrt ett hus tillsammans med Christer Åstrand, bröderna Örn och Gudmund Söderin, samt respektive familjer. Korta, fina klätterleder varvades med att Gudmund läste improviserade sagor för barnen. En annan minnesvärd resa gick till de bolivianska Anderna, visserligen utan klättring men väl med andfådda vandringar på upp till 5500 meters höjd. En liten återstart ägde rum 1994, då Kentha tillsammans med Janne Nyström etablerade klättring på Solberget i Österåker med ett antal nyturer. 

År 2004 reste Eva och Kentha till Sydney, Australien, i syfte att bosätta sig. Men endast ett drygt halvår efter ankomsten började Kentha få fysiska problem som läkarna inte lyckades diagnostisera och som snabbt förvärrades. Paret valde att återvända till Sverige, där Kentha en månad senare hamnade på intensiven för första gången. Därmed började en kamp som skulle komma att vara i 17 år. I stunder av återhämtning kunde han ändå följa med gamla kamrater till klättringen på det grekiska Kalymnos, om än som åskådare.

Vid ett kärt återbesök i Chamonix med Eva och de goda vännerna Göran och Lena Hellström-Westas kollapsade Kentha under den välbekanta vandringen mellan Plan des Aiguille och Montenvers högt över staden, varvid de bekymrade färdkamraterna ville ringa efter bergräddningen. “Här ska jävlar i mig inte åkas nån helikopter!” förkunnade Kentha då, reste sig upp, tog sina käppar och fullföljde vandringen. Kenthas sista klättertur kom att bli en förstabestigning: Som en av 25 klättrare i ett enda gemensamt replag följde han 2013 den av Christer Åstrand framborstade Jubileumsleden i Häggsta, till 40-årsminnet av Stockholms Klätterklubbs tillkomst.

För min personliga del sörjer jag – och många med mig – en god kamrat, men minns samtidigt massor av härliga stunder på och utanför klippan under det gångna halvseklet.

Även om långvarig sjukdom kom att förmörka tillvaron så var det kampen i bergen som formade hans liv, fyllde hans själ och gjorde honom till en minnesvärd gestalt inom svensk klättring. Vem som fyllde hans hjärta vet vi. Jag är övertygad om att Eva, barnen Isabel, Linn och Björn och de många barnbarnen förgyllde och förlängde hans liv – trots alla odds. Och jag vill också tro att en annan kärlek – den till bergen – bidrog till detta. För som Kentha själv uttryckte det: 

“En gång klättrare – alltid klättrare!”

Torbjörn Berg (text och foto)