Det började som en krusning på internet. Tre personer, en mening var. "Såg ni bilderna från Njupeskär? Inte så hysteriskt långt att åka faktiskt." "Knappa 8 timmar, vi kompar ut vid lunch på fredag och sticker." "Finfint! Jag är på!!"
Nytursmakare har länge sökt nya linjer och klätterområden utan djupare eftertanke. Det var inget stort problem att några udda figurer borstade en linje ute i skogen, eftersom vi var få och klipporna många. Denna guldrush har varit rolig, fri och kreativ. Tyvärr är den nu över.
De flesta av oss har snubblat över bilder på en lång linje med bergsbestigare uppför Everest. Under de senaste åren har trycket på att nå de kända, högsta bergstopparna ökat.
Det slog mig att jag kanske borde börjat med ett lägre berg, Kebnekaise eller så. Men då var jag redan uppe. Uppe på toppen av Margherita Peak, högsta punkten i bergskedjan Rwenzori, i full snöstorm.
Att ödmjukt kunna svara på frågan vad man är bäst på, går det när man passerat en ålder av sju år? Går det att svara på när man är förstörd och nersvärtad av samhälleliga krav?
Jag är geotekniker. I mitt jobb har jag till synes helt andra uppgifter än som ordförande i Svenska Klätterförbundet; det är min fritid som jag ägnar åt ordförandeskapet.
Det är fantastiskt att se hur olika våra klätterhallar ser ut. När man hälsar på i grannstaden eller grannlandet är avståndet mellan bulthålen ofta detsamma, låneskorna av samma modell som hemma och med lite tur känner man igen en greppserie eller två.
Det syns att det pågår något i hans tankar. Sakta börjar något lysa på hans panna. Sedan säger han med mörk röst: ”SÅ UNG! OCH REDAN ORDFÖRANDE!” Nu har jag haft tillräcklig tid att läsa det inte längre så svaga meddelandet på hans panna: OCH KVINNA. DESSUTOM.